Den vita tröjan sydde Mivis farmor till sin son, Mivis pappa, som föddes 1890. "Jag kan se framför mig hur min farmor i fotogenlampans sken har försökt att få ihop den lilla vita tröjan av små tygbitar."
Sommaren 1951 väntade Mivis Andersson och hennes man Henning sitt första barn. De bodde i en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Intill bodde hennes farfar.
– En dag gick farfar in i kammaren och kom sedan ut till mig med de här små babytröjorna. Han sade "de här ska du ha, Mivis", berättar hon.
Den äldsta hade hennes farmor sytt till Mivis pappa 1890. Han var den äldste av fyra bröder.
– Jag kan se framför mig hur min farmor i fotogenlampans sken har försökt att få ihop den lilla vita tröjan av små tygbitar och sedan kantat den med röda band. Allt sytt för hand med små, små stygn.
Den blommiga tröjan har troligen sytts senare med symaskin.
– De hade fått tre pojkar och jag tror att farmor hoppades att det fjärde barnet skulle bli en flicka.
Mivis Andersson, 94, lägger själv mycket tid på handarbete, men har svårt att förstå hur farmodern lyckades sy bebiskläder och väva linnedukar i det dunkla ljuset i hemmet utan el.
Kommer du ihåg hur det kändes när din farfar kom med dem?
– Jag tyckte att det var jätteroligt, så klart.
– Tyvärr har inte någon av mina pojkar kunnat använda dem, de har varit för stora för de här små tröjorna, säger Mivis Andersson vidare.
Nu hoppas hon att plaggen får leva vidare på något museum. Hon har haft kontakt med en person som jobbar med Gamla Linköping men helst vill hon att något litet hembygdsmuseum i närheten av Vårdsberg utanför Linköping tar sig an plaggen, så familjehistorien får leva vidare i bygden där hennes pappa med bröder föddes och växte upp.
