“Naturen på Nya Zeeland är väldigt vacker. Det finns storslagna ständer som man ibland är helt själv på", berättar Ulrika Hedquist.
Grå moln hänger lågt över Vimmerby, gatstenarna glänser av en tidigare skur och det luktar fuktig asfalt. Men när Ulrika Hedquist kommer gående är hon klädd i en svart skinnjacka och ett leende. Pandemin satte krokben för den årliga resan hem med nu är hon med familjen på plats i sex veckor för att träffa närstående och njuta av sommaren. Uppväxt är hon i kvarteret Svinhagen.
– Det är så fint att få komma hem en gång om året och träffa alla. Jag har inte ångrat att jag flyttade till Nya Zeeland men ibland längtar jag hem till Vimmerby och familjen här, berättar hon.
2005 tog Ulrika tog steget och flyttade till en ny kontinent. Ett val hon gjorde för kärleken.
– På universitet ansökte jag om ett utbytesprogram på Nya Zeeland. Jag hade redan som tonåring en dröm om att åka dit, det låg så långt borta från allt och det gjorde mig väldigt nyfiken. Så jag åkte dit ett år och under den tiden träffade jag John. Vi flyttade fram och tillbaka mellan Sverige och Nya Zeeland ett antal gånger. Sedan slutade det med att jag flyttade dit för gott. Numera är jag medborgare, adopterad Kiwi som vi kallar oss, säger hon och skrattar.
Det nyzeeländska landskapet beskriver hon som dramatiskt. Med berg, dalar, vattenfall och storslagna stränder där det går att vara helt själv. I övrigt menar Ulrika att skillnaderna mellan att bo i Sverige och Nya Zeeland inte är så stora. Förutom med vissa saker.
– En stor skillnad är att allt känns mer avslappat. Det märker jag efter att ha bott utomlands i över 20 år. Allt är så välordnat i Sverige, vilket är positivt, men det kan också vara väldigt mycket planering. Ska man gå och äta hos någon planeras det veckor i förväg. På Nya Zeeland kan det bli att man ringer två timmar innan och bjuder in till barbeque. Det sociala känns enklare. Sedan är vädret en stor skillnad. Det är inte årstider på samma sätt och mestadels soligt. Ibland kan jag sakna snön och de magiska jularna vi har här.
"Det var som att historien bara kom. Karaktärerna fick ett eget liv och jag visste inte hur det skulle bli. Det var en häftig upplevelse" Ulrika Hedquist berättar om hur det var att skriva boken White Night Mysteries at Wendelby Horse Camp.
"Nämen, sätet är varmt. Det är därför det inte är blött". Det blonda håret faller fram när Ulrika lutar sig och lägger handflatan mot stolssitsen mittemot Astrid Lindgren-statyn på Stora Torget. Hon sätter sig ner och tittar mot Astrid och den skrivmaskin hon har framför sig. En idol i vars fotspår hon följt. För precis som Astrid började Ulrika som journalist.
– Som barn var jag säker på att bli författare. Jag tror delvis att det beror på att jag har vuxit upp här med Astrid Lindgren som inspiration. Sedan blev jag äldre och vågade inte tro på den drömmen längre. Jag hade också ett starkt driv att bli något, så jag valde journalistik. Men drömmen om att skriva har pockat på mig i bakgrunden. Som en femåring som säger "mamma mamma". Jag valde länge att inte lyssna och istället fokusera på karriären.
Ulrika Hedquist tillsammans med sina barn Björn och Bianca på deras favoritstrand, Waihi beach, på Nya Zeeland.
På Nya Zeeland arbetade hon som journalist och content manager. Åren gick och drömmen sköts åt sidan. Ända fram till två år sedan då hon var och campande med familjen. Olyckan fick henne att omprioritera allt.
– Det var egentligen väldigt fånigt. Bakluckan på vår skåpbil hade inte öppnat sig helt så jag gick rätt in i den och fick hjärnskakning. Efter det blev jag väldigt dålig och var tvungen att vara hemma från jobbet i flera veckor. Under tiden då det var som värst kändes plötsligt mycket av det som varit viktigt innan, inte alls viktigt längre. Utan det som betydde något var de jag älskar och att skriva.
"Jag behövde lära mig att inte lyssna på den inre sabotören. Först då vågade jag tro på att jag kunde" säger Ulrika Hedquist.
Trots insikten fick ansvarstagandet och viljan att vara duktig Ulrika att ge sig tillbaka till jobbet. Men arbetsuppgifter som hade varit lätta kändes istället svåra. Huvudvärken gjorde det kämpigt att koncentrera sig på skärmen och på möten hade hon svårt att förstå vad som sas.
– Det var en nedåtgående spiral. En gång kom jag hem från jobbet och min dotter ropade efter mig. Jag vet att jag svarade att jag inte orkade prata och gick sedan direkt till sängen. När jag låg där fick jag erkänna för mig själv att varje dag jag varit på jobbet kom jag hem och behövde lägga mig. Jag orkade inte umgås, inte laga mat, ingenting. Jag insåg att något behövde förändras.
Ulrika gick ner till deltid och utbildade sig till hälsocoach. Tack vare det togs de första stapplande stegen mot författarskapet.
– Under utbildningen fick vi svara på frågor som "När är du som lyckligast? När är du i flow? Om pengar inte var ett problem vad skulle du göra? Om fem år hur vill du att ditt liv ska se ut?" Då stod det väldigt klart för mig att svaret på alla var att jag vill skriva, skriva, skriva. Största hindret var att tro på att jag faktiskt kunde. Jag fick lära mig att inte lyssna på rösten som sa: "Vem tror du att du är? Håll dig till det du kan! Vad dåligt du skriver."
"Boken är skriven på engelska men utspelar sig i Sverige. Jag håller på att översätta den så den kommer att komma på svenska. Det är det folk här hemma som har frågat efter", berättar Ulrika Hedquist.
Ulrika lutar sig fram och tar ur den svarta tygpåsen fram en bok. På omslaget är en flicka vars siluett är ifylld med ett landskap i solnedgång och en häst i förgrunden. I maj debuterade hon med ungdomsboken White Night Mysteries at Wendelby Horse Camp. En bok vars handling utspelar sig i det småländska landskapet och är inspirerad av Ulrikas egna minnen.
– Att få vara på ridläger som 11-13 åring var för mig magiskt. Jag hade egentligen tänkt skriva en svensk deckare men kom ingen vart. Sedan vaknade jag en morgon och bara visste att jag ville skriva om en tjej på ridläger. När jag väl började bara flödade den ur mig. Det var en häftig känsla.
"Jag var förvånad över hur myckets jag tyckte om att skriva inom den världen för barn och ungdomar" berättar Ulrika Hedquist med sin nyutkomna roman i hand.
Att hon valde att skriva just barn- och ungdomsböcker är på grund av hennes åttaåriga dotter Bianca.
– Hon har precis börjat läsa kapitelböcker och är så entusiastisk. Jag får hela tiden uppdateringar om vad som händer i böckerna. Det fick mig att minnas hur mycket jag själv läste under den tiden och vilket intryck böckerna gjorde. Jag insåg hur viktigt det är att läsa bra böcker under den perioden av livet. Det är en magisk tid. Man är fortfarande barn men man börjar ana om livet i stort. Man vet inget om allt det jobbiga som kommer med att växa upp och man har kvar känslan av att allt är möjligt.
"Det man upplevt som barn är väldigt starkt. Själv är jag uppvuxen här i Vimmerby så den här bokserien kommer att fortsätta handla om hästar och mysterier i Småland" berättar Ulrika Hedquist.
Boken planeras som den första i en serie. Men att nu ha modet att följa sin dröm och vara författare menar Ulrika inte är utan utmaningar.
– Det jag älskar är att skriva och att vara i den här världen. Men det är svårt att livnära sig på. Eftersom jag valt att publicera den själv måste jag nu lära mig hur jag ska göra för att marknadsföra den. Så än så länge måste jag fortfarande ha frilansjobb på sidan. Men det är jag helt okej med. Hela den här processen är ett lärande.
