â Man hinner mycket om man disponerar tiden och inte gĂ„r och lĂ€gger sig klockan nio, eller sitter och glor pĂ„ tv pĂ„ kvĂ€llarna, sĂ€ger Sigge OlofsgĂ„rd, född Lars-Erik, och fortsĂ€tter:
â Man mĂ„r bra av att ha mycket pĂ„ gĂ„ng, jag gör det i alla fall. Jag Ă€lskar att styra, stĂ€lla och fixa.
Han förklarar att tinnitusen gör det omöjligt att sova förrÀn han Àr riktigt trött.
â Du vet, storband Ă€r som hĂ„rdrock, 120 decibel.
Jag har med tre-fyra grundfrÄgor i blocket nÀr vi ses pÄ Galleri BÀlterska GÄrden pÄ Storgatan i Vimmerby. NÀr jag stÀller den första triggas han igÄng. De andra frÄgorna blir bryggor frÄn musik till konst, till musik igen och sÄ lite Sigge pÄ slutet.
Han berÀttar med inlevelse om musikskolan i Mariannelund dÀr den tioÄrige nybörjaren pÄ klarinett blev pikad av en Àldre kamrat som kaxigt talade om att han minsann redan spelat ut hela första boken.
â PĂ„ nĂ„got vis blev jag inte ledsen utan sporrad och övade som sjutton och snart hade jag spelat ut tvĂ„ böcker â dĂ„ slutade han...
Sigge slutade inte. Han fortsatte och ville spela saxofon ocksÄ. NÀr en kÀnd dansbandsmusiker annonserade ut sin Henri Selmersaxofon for Sigge och hans pappa dit. Men de fick nobben.
â Han tyckte nog inte att jag, 12 Ă„r och som aldrig spelat saxofon, var vĂ€rd den. SĂ„ pappa köpte en pĂ„ Röstbergs musik i Eksjö och jag började lira som bara den.
à ren pÄ Lunnevads Folkhögskola i Linköping fylldes mest med klarinett i klassisk form. Det vapenfria alternativet till lumpen öppnade dörrar för saxofon, jazz och de stora storbanden.
Plötsligt fick han ta över vÀnnen Mats Holmquists plats som saxofonist i Stockholms Storband med Nils Lindberg som ledare.
â Mats gick i god för mig, sĂ„ dĂ€r kom jag darrande med min tenorsax av 1947 Ă„rs modell och spelade med sĂ„na som Hector Bingert och Urban Agnas.
I ett Ă„r spelade han med storbandet.
1982 blev det en ny vÀnda till Lunnevads folkhögskola dÀr han kom in pÄ en jazzkurs.
â Det var med sĂ„na som Ărjan Fahlström och Nisse Sandström. Jag Ă„kte dit nĂ„gra dagar i förvĂ€g och bara brĂ€nde sax. En dag var det telefon till nĂ„n "Sigge". Det var Nils Lindberg som ville ha mig med pĂ„ en skivinspelning i Storkyrkan i Stockholm med Stockholms Storband och Gustaf Sjökvists kammarkör. Nils bad verkligen att jag skulle vara med â jag kunde ju repertoaren. Men jag svarade: "Det funkar inte. Jag Ă€r pĂ„ jazzkurs". Fattar du? 22 Ă„r och sĂ€ger nej...
Samma Ă„r blev han headhuntad till musikskolan i Hultsfred. DĂ€r har han undervisat elever i saxofon och klarinett sen dess.
Han har startat storband i bÄde Hultsfred och NÀssjö och spelat med exempelvis Peter Asplund och Viktoria Tolstoy.
En gÄng sÄlde han en Selmersaxofon han köpt i Kisa till Per "RusktrÀsk" Johansson.
â Han lĂ„nade pengar av sin far och fick saxofonen i en korridor pĂ„ musikhögskolan i Malmö. Jag vet att Per Ă€lskar den saxofonen. NĂ€r Jonas Kullhammar spelade pĂ„ Statt i Vimmerby kom historien i fatt mig. Kullhammar frĂ„gade om en "galning" i Vimmerby som levererat en Selmersaxofon i en Ica-kasse och jag svarade: "HĂ€r har du galningen...".
Parallellt med musiken har han nÀrt ett intresse för konst och design. Hemmet han skapade med hustrun Lotta i skiftet mellan 1980- och 90-tal fylldes med mÄlningar, skulpturer och designade möbler och lampor.
PÄ ett bröllop i Blekinge fick han en excentrisk vÀn för livet som i sin tur ledde till att han spelade saxofon framför varje mÄlning nÀr konstnÀren Kjell Hobjer hade stor vernissage i Karlskrona. DÀr fick han en excentrisk vÀn till. I galleriet han öppnade i mars i fjol hÀnger flera mÄlningar av Kjell Hobjer.
â En kompis till mig köpte fastigheten och tog med mig in i lokalen som stĂ„tt tom sĂ„ lĂ€nge och tyckte jag borde göra nĂ„got. Jag tĂ€nkte nej, sen började jag dammsuga bort alla döda flugor och tĂ€nkte pĂ„ en artikel jag lĂ€st i DN samma vecka om "Home gallery", sĂ„ blev det det hĂ€r...
60-Ärsdagen Àr inget han fÀster nÄgon större vikt vid.
â Det hĂ€nder ju saker hela tiden i livet, sĂ€ger han.
Hur blev Lars-Erik "Sigge", egentligen?
â Det var lĂ€nge sen. Vi spelade landhockey och jag prickade rakt pĂ„ ett ömtĂ„ligt stĂ€lle pĂ„ en av de andra killarna med en orange puck. En annan började skrika Sigge, Sigge... Senare kom jag pĂ„ att han som skrek var ett riktigt Bowiefreak och Ziggy Stardust kom samma Ă„r, sĂ„ det Ă€r nog Bowies fel.