Rebecca Romero bor numera i Västervik med sambo, fyra barn och två katter.
I september släpper Rebecca Romero, från Västervik, boken "Den osynliga buren" – en historia om våldsam kärlek.
Det hon skildrar är självupplevt.
Som 20-åring träffade hon en man som tog henne med storm. Till synes hade han allt hon önskade.
– Han var romantisk, verbal, väldigt "på" och tydlig med sina känslor.
Bara tre månader efter att de träffats flyttade de ihop och Rebecca var gravid.
– Jag märkte ganska snart att han var svartsjuk, berättar hon.
Men förälskelsen var fortfarande ny och stark. Rebecca hade överseende och tyckte mest att det var charmigt.
– Jag kände mig ju speciell och önskad. I efterhand kan jag se att svartsjukan var en signal om att allt inte stod rätt till, säger hon.
Ganska snart visade det sig också att han hade ett oberäkneligt och hetsigt temperament. Han blev arg för småsaker. Det hela utvecklades till verbal misshandel, hot om fysiskt våld och faktiskt fysisk våld.
Men i stället för att berätta för familj och vänner om sin situation, och be om hjälp, gjorde hon allt för att dölja vad som pågick.
– Vi avskärmade oss och umgicks nästan inte med några andra överhuvudtaget. Jag var jätterädd för att någon skulle få veta. Jag kände så mycket skam och var rädd att de skulle klandra mig och tänka att "varför gick hon inte vid första slaget" och "hur kan hon acceptera detta?".
Författardebutanten Rebecca Romero bor i Västervik sedan fem år tillbaka. Hon är snart aktuell med boken "Den osynliga buren", en historia om våldsam kärlek.
Det tog åtta år för Rebecca att helt bryta med mannen, efter att tidigare ha gjort försök att lämna honom.
Skrivandet var inledningsvis ett terapeutiskt verktyg, något hon bara gjorde för sig själv. För att bearbeta det hon varit med om. Men så uppmuntrades hon av en nära anhörig – som hon vågat låta läsa – att skicka texten till några olika förlag. Sagt och gjort. Slutligen nappade Ordberoende förlag i Stockholm.
– Tillsammans med en redaktör har jag bearbetat texten under våren och jag är jättenöjd med slutresultatet.
Vad var det som fick dig att vilja publicera din berättelse?
– Jag vill att min historia ska kunna bidra till ökad förståelse för de processer och mekanismer som ligger bakom våldsamma relationer och varför det är så svårt att lämna en våldsam man.
– Det här är ju tyvärr inte en unik historia. Min förhoppning är att kvinnor som befinner sig i en liknande situation som den jag gått igenom ska känna sig mindre ensamma. Samtidigt hoppas jag förstås att det ska vara en bok som berör även de som aldrig varit med om något liknande.
Berättelsens tempus är presens. Och inte bara för att ge texten en starkare närvarokänsla.
Rebecca Romero förklarar:
– Jag behövde skriva som om jag fortfarande vore mitt uppe i det. Jag behövde hitta den jag var då, hur jag kände och tänkte. Nu kan jag se att jag gjorde så gott jag kunde där och då. Det har hjälpt mig att kunna förlåta mig själv för att jag inte lämnade honom tidigare.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra och trivs med tillvaron. Men visst, det finns alltid en liten rädsla inom mig och den försvinner nog aldrig helt. Men den kontrollerar mig inte längre, och den hindrar mig inte från att leva som jag vill.
Rebecca Romero upplevde det som att hon under flera år var instängd i en osynlig bur.
I dag har Rebecca ensam vårdnad om barnen som får träffa sin far vid övervakat umgänge.
I sammanhanget bör poängteras att mannen i fråga inte är dömd för brott. Anmälningarna mot honom lades ner i brist på bevis.
Blir det fler böcker framöver?
– Det får vi se. Jag har alltid gillat att skriva. Men jag ser mig som lärare i första hand och författare i andra.
