– Coronapandemin sätter hinder i vägen för det, säger Christer Warfvinge.
Med sin längd och sin vegamössa på brukar han sticka ut i mängden. Vegamössan är en sorts skärmmössa som användes av den svenska militären och särskilt bland sjömän. Den blev extra populär efter att sjömännen ombord på fartyget Vega använde den under Vegaexpeditionen i slutet av 1800-talet. På Christers mössa sitter förstås emblemet för Flottans män. Under sommaren har han dock fått byta ut mössan mot en halmhatt.
– Min läkare sa åt mig att jag måste skydda mina öron, så jag måste ha en hatt med brätten, säger Christer.
Han förklarar att han, under alla sina år på sjön, ofta brände upp öronen i solen och att de nu är väldigt känsliga. Men på vintern bär han fortfarande sin vinterbonade vegamössa.
Christer Warfvinge föddes i Stockholm, men växte upp i Uppsala. Föräldrarna, Henrik Warfvinge och Majlis Svensson, bestämde sig för att gå skilda vägar. Han blev som liten fosterhemsplacerad hos sin mammas äldre syster Margit och hennes make.
Teaterintresset väcktes när han 1954 gick i skolan på Long Island i USA.
– Min mamma Margit fick jobb som inspicient för en serie om svenskinvandrare och under tiden vi var där fick jag gå i skolan. Här fanns det en teaterpedagog som jobbade och vi fick gestalta vad vi lärt oss under dagen.
– Var det matematik var det kanske inte så roligt, men när det var amerikansk historia blev det väldigt kul.
Och så kom han hem till Sverige med Lee-jeans, något som han berättar var väldigt ovanligt vid den här tiden.
Inte långt efter hemkomsten, när Christer var 15 år, gick Margit bort. Det var ett hårt slag.
– Jag blev besvärlig och jävlades mycket med lärarna i skolan. Det ångrar jag i dag.
De biologiska föräldrarna hade bildat familj på varsitt håll och Christer fick bo på ett pojkhem.
– Men de betalade naturligtvis underhåll så att jag hade mat för dagen och sådant jag behövde, men jag var i princip ensam.
Redan då drömde han om att gå till sjöss. På båda föräldrarnas sidor fanns sjömän och Christer växte upp med historier om livet till sjöss. Så när han gått ut skolan gav han sig av och blev däckbefälselev.
– Men en olägenhet med sjömanslivet var att jag blev så sjösjuk, säger han och skrattar.
Han började sedan på styrmansskolan, men det blev barn och giftermål i stället och livet fortsatte på land, med teknisk studentexamen och vidare tekniska studier. Christer berättar att det var tuffa år, med både familj, studier och arbete under tiden.
– Det jag ångrar i livet är att jag inte var någon bra pappa.
Christer har ett eget barn, men också bonusbarn.
– Det har varit min rikedom i livet, barn och barnbarn, säger han.
Bland sina arbeten kan han räkna ett som ingenjör på Riksbyggen. Det här var på 60-talet och i datorernas barndom. Christer berättar att han ägnat ungefär fyra månader åt beräkningar för att ta fram en standard för betong. En amerikan från IBM var på besök på företaget och Christer frågade om det här med integralkalkyler var något som en dator därifrån kunde klara. På försök skickade han in sina data.
– Dagen efter kom resultatet, samma resultat som det tagit mig flera månader att räkna fram. Då förstod jag att det här med beräkningsarbete kanske inte kommer vara så gångbart i framtiden.
I stället bytte han inriktning till planering och marknadsföring. Det var så han hamnade i Västervik och på Bostadsbolaget. Här fick han också möjlighet att förverkliga sina idéer.
– Johannesberg till exempel, det finns med bland det jag är mest stolt över. Min dröm var att bygga olika sorters hus på samma område, där både gammal och ung kunde bo integrerat. En annan var att måla konstverk i trapphusen på flerfamiljshus, något som vi hade i området där jag hade jobbat i Stockholm.
Yrkesåren var intensiva, berättar han. Faktiskt så intensiva att han valde att gå i pension redan vid 56 års ålder.
– Det är nog det bästa jag har gjort. Men den första tiden efter pensionen var jobbig.
Att gå från vd på ett stort företag till att inte ha några måsten var en stor omställning. För att komma underfund med livet igen gav han sig ut på en tre veckor lång ökenvandring över Atlasbergen. Då vände det.
– Nu känner jag att tiden som bara flödar över en som pensionär är en oändlig rikedom.
Med pensionen kom också möjligheten att ägna sig åt sina intressen, där teatern nog har varit det mest framträdande.
Det började med ett erbjudande från Eva-Lis Mattsson från Teaterskeppet om en roll i ett sommarspel på Gränsö slott, Bröllop på Ålvreten. Rollen var inte stor, men den gav mersmak.
– Jag tyckte det var helt underbart.
Han engagerade sig alltmer i teatern, som skådespelare, författare och producent, och han provade även vingarna som regissör.
– Jag har en förmåga att entusiasmera folk, men inte att få dem att göra rätt saker vid rätt tillfälle, skrattar han.
Christer är också känd för att ha gett liv åt båtsman Johan Oskar Humbla i sin enmansföreställning, som han fortfarande spelar, om rätt tillfälle ges.
Det hela började med en idé om att göra någonting tillsammans med Västerviks museum. Först var det planerat ett skådespel, med full teateruppsättning. Men det visade sig att enmansformatet passade historien om Humbla bättre.
– Första omgången var år 2000 tror jag och sedan har jag gjort föreställningen över 250 gånger. Det har varit helt fantastiskt och jag är tacksam för att jag fick den möjligheten. Han lever än hos mig.
Christer Warfvinge är också tacksam för Humbla av en annan anledning.
– Han ledde mig in i Flottans män.
Christer blev medlem och lyckades samla ihop till en sångargrupp.
– En av drömmarna jag haft var att sjunga i kör, men jag hade egentligen bara sångarvana från skoltiden i USA. Att sjunga sjömanssånger lockade mig mycket.
Premiären hölls i Lofta kyrka, Christer är inte helt säker på årtalet, men gissar att det var 2003. Gruppen etablerade sig alltmer och började få spelningar.
– Vi sjöng väl inte så himla vackert egentligen, men vi sjöng taktfast och vi sjöng låtar som folk kunde sjunga med i. Det saknar jag mycket. Men vi började bli gamla allihop och vår dragspelare orkade inte längre. Utan honom kändes det inte rätt.
Men Christer är fortfarande engagerad i flera föreningar, även om han dragit ner på sina uppdrag och aktiviteter på äldre dar. Förutom Flottans män är han med i Rotary, Frimurarna och Föreningen Norden.
