Leif Berggren i Ankarsrum var en av de pådrivande när den idrottsintresserade yngre generationen i Ankarsrums OK 1966 började diskutera möjligheten att åka ner och se en vinterolympiad på plats. En aktivitet som var betydligt mer uppseendeväckande då jämfört med nu.
– Många hade ju inte ens varit utanför Sveriges gränser, och så gjorde de en sådan här resa, säger Leif Berggren.
Ryktet om den förestående resan spreds bland orienterarna, och även utanför orts- och kommungränserna. Till slut var ett resesällskap på ett 30-tal personer, med tonvikt på Ankarsrumsbor, ett faktum.
De började spara till upplevelsen och bankboken finns fortfarande kvar som minne.
– Totalt kostade hela resan, inklusive biljetter till tävlingarna, drygt 1 500 kronor per person, berättar Leif Berggren som då var 23 år gammal och hade fru och två döttrar hemma i Ankarsrum.
Flera lokala företag sponsrade resan, bland annat med en helt ny buss som gänget kunde ta sig ner med. Väl på plats checkade Ankarsumsgänget in på ett hotell i en by några mil från OS-området. Varje dag tog de sig in till Grenoble där de hejade på sina favoriter. De såg till att höras och synas och många höjde nyfiket på ögonbrynen åt svenskarna som höll sin Ankarsrumsfana högt.
Gänget omnämndes i såväl dagspress som magasin. Bland annat av FIB Aktuellts Maria Scherer, som följde de svenska supportrarna på plats i Grenoble. Och av Torsten Ehrenmark, som blev bekant med Leif Berggren och de andra i gänget, och omnämnde dem både på krönikeplats i Dagens Nyheter, samt i bokform senare.
– Det var inte så många hejaklackar på plats. Det var nog mest vi och några holländska skridskoentusiaster, berättar Leif Berggren.
För honom och hans kamrater var det förstås en speciell upplevelse att på plats få komma nära den tidens stora stjärnor.
Det var exempelvis vid OS 1968 som svenskan Toini Gustafsson tog två skidguld – på distanserna fem respektive tio kilometer samt ett silver med stafettlaget.
I spåret träffade också Ankarsrumsgänget på skidlegendaren Sixten Jernberg som var där och stöttade svenskarna. De blev även bekanta med många av den tidens mest kända sportjournalister.
– I dag tror jag inte alls att man har den närheten till de tävlande och till medierna, men då var det annorlunda, säger Leif Berggren som också vittnar om att intresset för att besöka tävlingarna inte var som nu. Exempelvis var det tomt på publik längs med skidspåren, till skillnad från vad man kan se i tv-rutorna från liknande evenemang i dag.
– Då var det mest de närmast sörjande som tittade på – ungefär som en fotbollsmatch på Bökensved, säger han och flinar.
Just möjligheten att kunna ta sig fram överallt, och hänga på samma ställen som OS-deltagarna, var något som gjorde resan speciell.
Säkerhetsrutinerna var inte som i dag, och incheckningen skedde mitt ute på en åker där träbord stod uppställda.
– En del tror knappt att det är sant när vi berättar, säger Leif Berggren.
Vilka är dina starkaste minnen från olympiaden, så här 50 år efteråt?– Toinis två guld, förstås. Och hockeymatchen där ryssarna utklassade Kanada, säger Leif Berggren.
I den gamla IOGT-lokalen i Ankarsrum, där Leif driver loppis ihop med sin särbo, har han samlat ihop minnen från OS-resan. Bland annat finns fotoalbum och tidningsklipp ur både svenska och franska tidningar.
Bland minnena ligger även ett brev från bensinbolaget OK, som grattade till klubbens ”framgångar i olympiaden”.
Då företaget ansåg sig ha fått reklam via det ivriga viftandet med Ankarsrums OK-banderollen, erbjöd det sig att sponsra klubben med priser i kommande tävlingar.
