Debatt: Viktigt att satsa på barn och unga

MÅNGA UNGA av idag mår dåligt. Många känner sig glömda, inte sedda. Vi vet ju alla att man ändras mycket under puberteten och tonåren. Man känner inte igen sig själv, vacklar mellan skräcken och längtan efter att bli vuxen och ta eget ansvar, samtidigt som man gärna skulle vilja få leka i lugn och ro, krypa upp i mammas eller pappas famn och tanka trygghet, samtidigt som samma förälder kan vara den pinsammaste person som någonsin existerat.
Kanske känner man av pressen att ha det senaste modet och de häftigaste prylarna. Man är osäker på sig själv och tror att man måste passa in en mall för att bli accepterad.
Det är inte ovanligt att tonåringar behöver äta antidepressiva läkemedel för att orka med livet. Andra skadar sig själva för att genom den fysiska smärtan lätta på den inre ångesten och smärtan.
Vad är det för samhälle vi vuxna har varit med att skapa, där unga mår så dåligt? Och vad ska vi göra för att stötta våra unga och ge dem hopp inför sitt vuxenblivande?
Trendanalytiker som Kairos Future säger att dagens unga söker efter tryggheten i långvariga, fasta relationer. Är det en reaktion på mångas erfarenheter från uppväxten, med separationer och föräldrarnas utbytbara plastpartners och egna misslyckade relationer? Men hur gör man då för att hålla ihop en relation?
Unga vuxna-mottagningar var tänkta just för den här gruppen med unga. Varför har de inte blivit verklighet i länets alla kommuner? Elevhälsan finns ju på skolorna, där ungdomarna vistas varje dag, men ändå vittnar många om att det är svårt att komma i kontakt med kuratorn eller skolsköterskan, särskilt på mindre skolor. Vad kan man göra för att elevhälsan ska vara tillgänglig för alla varje dag?
Även om barn- och ungdomspsykiatrin har uppmärksammats gång på gång, så är det fortfarande inte självklart vart en ung människa som mår dåligt ska vända sig. Risken är att man bollas runt mellan skolhälsovården, barn- och ungdomspsykiatrin och primärvården, och ingen part anser sig ha resurser att ta emot dem.

SAMBANDET mellan ekonomisk utsatthet och dålig hälsa är väl känt. Studenters ekonomiska situation kan göra att många mår psykiskt dåligt. Även tänderna kan ta skada, eftersom många snålar in på tandkontrollerna när den kostnadsfria ungdomstandvården upphör. Vad kan vi göra för att inte tandhälsan ska raseras hos våra unga efter nittonårsåldern?
Dålig ekonomi kan få allvarliga följder även för yngre barn. Det förekommer att ungdomar inte provar ut glasögon, fast det skulle behövas. Landstingets bidrag till glasögonlinser upphör vid 16 års ålder, trots att man enligt FN:s barnkonvention är barn upp till 18 års ålder och den fria barnsjukvården sträcker sig upp till 18 års ålder. Vore det inte rimligt att även glasögonbidraget gäller upp till myndighetsdagen?
I ett samhälle där många unga föräldrar lever långt från sina egna föräldrar eller har dålig relation till dem, kan det vara ångestladdat att få ansvar för ett eget barn. Personalen på barnavårdscentralen blir då väldigt viktig. På familjecentraler och i föräldrautbildning, som fortsätter under barnets uppväxt, kan man få stöd i sitt föräldraskap och lära av andra föräldrar hur man hanterar olika faser i barnets uppväxt. Detta kan vara särskilt betydelsefullt för ensamstående föräldrar. Men varför dröjer den rödgröna landstingsledningen med att förverkliga målet med familjecentraler i länets alla kommuner?

DET ÄR VIKTIGT att satsa på våra barn och unga. De är vår framtid. Genom att ge dem goda uppväxtvillkor lägger vi en god grund för vårt samhälle. Som kristdemokrat vill jag ta tag i de problem jag ser och göra mitt bästa för att förbättra förutsättningarna, så att Kalmar län blir det bästa länet att växa upp i.

Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)