Debatt: Samarbeta istället för att bygga nya gränser

KAMPANJEN HAR i huvudsak bedrivits av SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Organisationen och dess ledande tjänstemän har betraktat bildandet av geografiskt större regioner som en nära nog lagbunden utvecklingsprocess och som en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Genom att ersätta den nuvarande regionala indelningen med några gigantiska regioner har de sett en möjlighet att låta den kommunala sektorn ta över centrala uppgifter från staten, framförallt ansvaret för tillväxtfrågorna och den regionala utvecklingen.

Efter omfattande lobbyverksamhet intog den statliga Ansvarskommittén för några år sedan samma ståndpunkt som SKL. Därmed låstes den offentliga debatten fast i föreställningen att tillväxt och utveckling är helt beroende av samhällsadministrationens geografiska storlek, ju större region ju bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt.
Förra året gav regeringen den tidigare generaldirektören i Skatteverket, Mats Sjöstrand, i uppgift att, ännu en gång, utreda frågan och i slutet av detta år ge förslag till en framtida regional samhällsorganisation. Utredaren tycks ha tagit Ansvarskommitténs förslag som utgångspunkt och eftersom den offentliga debatten varit låst handlar nästan all diskussion återigen om var gränserna ska dras istället för om motiven för de nya storregionerna och om alternativa lösningar.

Som tidigare landshövdingar i Jönköpings län har vi tillsammans en lång erfarenhet av regional administration. Denna leder oss till att vi avråder från bildandet av en ny storregion.
Inte bara Jönköpings län, utan säkerligen de övriga smålandslänen, har mest att vinna på att behålla den nuvarande geografiska indelningen för såväl de framtida regionkommunerna som för de statliga länsförvaltningarna. Framtidens utmaningar bör mötas med gränsöverskridande samarbeten istället för centralisering till en ny och geografiskt avlägsen byråkrati.
Vi menar att det egentligen inte finns några starka argument för nya administrativa storregioner.
Det saknas empiriskt belagda samband mellan den administrativa regionens storlek och ekonomisk tillväxt. Hållbar tillväxt avgörs i huvudsak av styrkan i regionens sociala sammanhållning, dess tradition av entreprenörskap och företagande samt av graden av förtroende och tillit mellan grupper och individer i samhället.
Tillgången till en högskola, som utvecklat sin utbildning och forskning i dialog med regionens näringsliv, och till goda kommunikationer har haft avgörande betydelse för länens tillväxt.
Det är inte rimligt att låta de administrativa gränsdragningarna styras av en mycket osäker bedömning av hur arbetsmarknadsregionerna kan se ut om 20 eller 30 år. Arbetsmarknadsregionernas starka föränderlighet talar istället för en mera flexibel administration. Framtidens arbetsmarknad handlar om att riva gränser istället för att bygga nya.
De som argumenterar för stora regioner har ofta pekat på behovet av en samordnad sjukvård. Men sjukvårdsorganisationerna samarbetar sedan lång tid tillbaka redan över landstingsgränserna. Föreställningen att nya storregioner leder till en bättre kvalitet på sjukvården motsägs också av redovisade kvalitetsmätningar.

Om det således saknas bärande skäl för de nya storregionerna finns det mycket starka argument emot. De handlar om demokrati och effektivitet.
Samhällsorganisationens demokratiska legitimitet avgörs av medborgarnas delaktighet, insyn och möjlighet att utkräva ansvar. En indelning i några få storregioner innebär ett kraftigt vidgat avstånd mellan beslutsfattarna och medborgarna. Risken är uppenbar att medborgarnas tilltro till de politiska och administrativa systemen försvagas.

DET ÄR EN villfarelse att stora organisationer och enheter alltid är effektivare än små.
Det är sant att det i ett system med flera mindre, självständiga organisationer kan förekomma onödigt dubbelarbete och att det kan vara svårt att i de mindre enheterna upprätthålla tillräcklig kompetens. Det är emellertid problem som kan lösas genom vidgat samarbete och kompetensutbyte.
Det är dock lika sant att de stora organisationerna tenderar att utveckla ineffektiva och ogenomskinliga byråkratier. Och det är problem som är svårare att hantera.
Med i huvudsak den nuvarande geografiska regionindelningen finns det, som vi ser det, goda förutsättningar för den offentliga administrationen att klara sina uppgifter.
För att dialogen mellan regionen och staten ska vara levande måste statens egen regionala organisation ha samma geografiska indelning som regionkommunen. Dessutom måste länsstyrelsernas roll som statlig företrädare och som samordnare av statens alla regionala aktiviteter bli tydligare. Länsstyrelserna ska ha en viktig roll att inför den centrala statsmakten aktualisera länets behov och möjligheter.

Att staten och de kommunala regionerna ska arbeta med olika geografiska gränser är för oss helt uteslutet. Det skulle inte bara vara ett problem för regionkommunen utan, framförallt, för länets kommuner. Avståndet till statens företrädare skulle öka och möjligheten till nära och regelbundna kontakter minska. Skilda geografier skulle dessutom skapa förvirring.
När det gäller den framtida regionala indelningen för Jönköpings län vill vi ge följande råd till ansvariga politiker på lokal, regional och nationell nivå:
Se till att statens representation följer samma geografi som den planerade regionkommunen, det vill säga nuvarande länsgräns, och gör Länsstyrelsen till en effektiv samordnare av statens regionala aktiviteter.
Samarbeta med grannregionerna och grannlänen för att lösa framtidens utmaningar.
Om samma utveckling kommer att ske i de övriga smålandslänen, vilket vi hoppas, kan länsstyrelserna, regionkommunerna och kommunerna i Småland gå till en gemensam offensiv för varumärket Småland. Till dem som påstår att en ny storregion är en förutsättning för detta vi vill hävda motsatsen.

Gösta Gunnarsson
Landshövding 1980 -1997

Lars Engqvist
Landshövding 2004- 2010