SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) har genom SNS forskningschef Laura Hartman och medarbetarna Anders Anell, Kajsa Hanspers, Martin Lundin, Eva Mörk, Marta Szebehely, Jonas Vlachos och Stefan Wiklund kommit fram med forskningsrapporten "Konkurrensens konsekvenser".
Förväntningarna för många hade tydligt varit att forskarteamet skulle ta fram fakta som skulle uppvisa privatiseringarnas förträfflighet. Istället tog forskargruppen fram RIKTIGA forskningsdata som påvisade att det råder en anmärkningsvärd brist på vetenskapligt baserad kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Utifrån befintliga studier kunde inte forskargruppen hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förväntningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats. Snopet för många som hoppats att enkelt och lätt kunna dränera staten på skattemedel med ett minimum av ansvar och insatt kapital.
Ett annat exempel på att konkurrensen är verkningslös utifrån att det skulle leda till förbättringar och billigare el är just avregleringen av elmarknaden. Resultatet vet vi genom att verkligheten är en annan. Detta finns dock inte i rapporten utan detta är bra ett ytterligare exempel på myter som finns för att roffa åt sig kapital till den privata marknaden.
Om det tidigare funnits brister i kontroll och uppföljning i offentlig sektor så är det absolut inte bättre i privat sektor och det pekar rapporten på. Oberoende av hur balansen mellan offentliga och privata utförare ser ut, så krävs adekvata kontrollsystem och sådana är inte gratis.
Forskarna pekar på att tjänster absolut inte får gå fel. En ungdom som utsätts för dålig behandling på ett behandlingshem, en elev som får en undermålig utbildning eller en gammal person som vanvårdas är aldrig acceptabelt och dessutom mycket kostsamt att reparera.
Efter att forsningsrapporten "Konkurrensens konsekvenser" kom fram i början av september så belades forskningschefen Laura Hartman med munkavle av SNS:s VD Anders Vredin och Laura Hartman kände sig tvungen att hoppa av.
Med andra ord våga inte forska så att resultatet motverkar ekonomiska maktstrukturer då försvinner du och ifrågasätts direkt. Anser dock att en oberoende och objektiv forskning skall tas på allvar annars är det lätt att ifrågasätta den demokratiska processen. Vi vill inte bara ha beställningsforskning där resultatet är känt innan forskningen påbörjats.
Vi känner oss tryggare i offentlig verksamhet utan vinstintresse och kapital som försvinner till skatteparadis. Låt eventuell vinst återföras till verksamheterna i form av bättre löner till personalen, utökade resurser där så behövs och kompetenshöjande åtgärder för personalen i offentlig sektor. Då behöver inte vinstmarginalen hamna i skatteparadisen.
Läste igår på text-tv att arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna, lägger fram en rapport till socialdepartementet där Vårdföretagarna kräver att lagen ändras så att kommunerna tvingas betala mer.
Enligt rapporten handlar det om att 500 av 560 företag i branschen privata vårdgivare inom äldreomsorgen med upp till 20 anställda som inte klarar sin ekonomi. Vårdföretagarna hävdar att företagen "är på väg att bli kvinnofällor". Det framgick inte hur det kunde bli en kvinnofälla. Kanske är det just låga löner, otrygghet i anställningsförhållanden och för stort vinstintresse som sätter kvinnorna i dessa fällor.
Myten om att privatisering och fri konkurrens förbättrar verksamheter förblir just en myt som vill urholka och förvirra kommunala ekonomier för att roffa åt sig vinster att stoppa i egen ficka på andras bekostnad.
Vi måste se mer på människors behov och försöka tillgodose dessa utan att vinsterna hamnar i skatteparadis.
Kjell Jonason
Vänsterpartiet Vimmerby
Privatiseringar har inte ökat effektiviteten
För 20 år sedan ansågs Sverige vara ett land med omfattande offentliga välfärdsmonopol och som idag övergått i att tillåta privata vinstdrivande aktörer inom välfärden. Nära en femtedel av alla anställda inom välfärdssektorn arbetar idag i privat regi. Inom handikappomsorgen samt ungdoms- och missbrukarvården rör det sig om ungefär hälften. Inom förskolan är andelen cirka 20 procent och inom grundskola och äldreomsorgen drygt 10 procent.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.