Angående den politiska ledningens försvar.
En allvarlig händelse, som
med olika termer beskrivs som någon form av sexuellt övergrepp, som involverar
två barn, har de senaste dagarna skapat stor oro bland barn, anhöriga och
skolpersonal. Utan tvekan påverkas de båda inblandade barnen allra mest, men
tyvärr har skolans hantering av situationen inte bidragit till att öka
tryggheten bland andra barn och deras familjer.
Jag har full förståelse
för att situationen är oerhört påfrestande för alla inblandade. Det är därför
inte förvånande att Lis Astrid Andersson (S), i sina dubbla roller som pedagog
på en grundskola i kommunen och samtidigt ytterst ansvarig som ordförande i
barn- och utbildningsnämnden, är djupt involverad på ett näst intill personligt
plan, när hon i ett svar på min debattartikel försvarar skolans agerande. Detta
trots den oförklarliga fördröjningen med att omgående anmäla händelsen till
polis och socialtjänst.
En sådan hade kunnat leda till snabbare utredning och
säkrande av eventuell teknisk bevisning, vilken i bästa fall skulle kunna
rentvå den påstådde förövaren. Det ligger också i sakens natur att
kommunledningen uttrycker tilltro till medarbetarnas förmåga att hantera
situationen. Att angripa mig blir samtidigt ett sätt att vända uppmärksamheten
från egna tillkortakommanden.
Dock finner jag de båda
uttalandena olyckliga. I sin iver att försvara skolans agerande tycks man ha
missat behovet att snabbt informera och lugna andra elever och deras anhöriga.
Den sammantagna bilden av de berättelser jag får från olika håll, beskriver en
situation där skolan uppvisat stora problem att hantera läget. Dessvärre har
skolans agerande snarast ökat otryggheten bland övriga barn och anhöriga, som
fått motstridiga, ibland felaktiga uppgifter, som sedan tagits tillbaka.
Förmodligen har agerandet grundats i en missriktad ambition att lugna eleverna.
Följden har dock blivit att elever uttrycker stor oro och brist på tillit till
skolans förmåga att erbjuda en trygg miljö. Det kan komma att ta lång tid att
bygga upp tilliten och det raserade förtroendet.
Med viss kännedom om
sekretesslagstiftning och krishantering, så är det min uppfattning att oron
hade kunnat begränsas om skolan i ett tidigt skede gått ut med information till
övriga barn och föräldrar om att en händelse inträffat som föranleder att
polisen ska göra en utredning och vilka rutiner skolan följer. Det är mänskligt
att göra felbedömningar och begå misstag i en kaotisk situation. Men det är
alltid bättre att erkänna det än att försöka hålla något sken uppe, som lätt
kan genomskådas.
Det jag i ett tidigare
inlägg skrev i allmänna ordalag, angående våldtäkt och övergrepp, blir extra
viktigt att ha i åtanke i samband den nu aktuella händelsen. Ett minderårigt
barn som inte är straffmyndigt och begår ett brott, blir inte åtalad och inget
straff döms ut. Istället går socialtjänsten in. Men även för ett minderårigt
brottsoffer är det av stor vikt att det blir fastställt vad som hänt, att få
bekräftelse och upprättelse, för att kunna bearbeta och gå vidare. Detsamma
gäller den som har begått ett brott och kommit till insikt om att man handlat
fel. Behovet av försoning och upprättelse är av stor betydelse för såväl brottsoffer
som förövare.
Det är min innerliga
förhoppning att alla i vår lilla kommun, såväl barn som vuxna, skola
tillsammans med föräldrar, sluter upp kring de båda barnen och gör allt för att
återskapa en så trygg och normal tillvaro som möjligt, för dem och för alla
andra elever. Om den hemska händelsen kan leda till att skolan intensifierar
värdegrundsarbetet och i än högre grad poängterar alla människors lika värde,
allas rätt till integritet och rätt att inte utsättas för kränkningar av något
slag, så har det åtminstone kunna komma något gott ur det hela.
Gudrun Brunegård
Kristdemokrat