Regeringen har uttalat sig i hÄrda ordalag, liksom samtliga partier. De har agerat genom att sÀnda vapen och pengar till Ukrainas krigsmakt och försÀkrat att Sverige Àr berett att ta emot flyktingar, till och med Sverigedemokraterna. Krav pÄ Nato-anslutning har framförts.
Medierna instÀmmer och lÀgger all skuld pÄ Putins gÀng och avfÀrdar deras pÄstÄenden som de lögner de Àr, men underskattar ofta ryssarnas kÀnsla av otrygghet.
Den allmÀnna opinionen samlar in pengar, bÄde till Ukrainas krigsmakt och till flyktingar och andra drabbade. Beredskapen att ta emot flyktingar Àr stor, Àven bland kommuner som inte gÀrna öppnar sig för dem. InstÀllningen till framför allt Putin, inte frÀmst Ryssland, Àr starkt negativ. Att ingripa med svenska militÀra trupper till försvar av Ukraina verkar dock inte aktuellt.
Det Ă€r samma instĂ€llning som Sverige, med Norge som förebild, intog nĂ€r regeringen förklarade Sverige som âicke krigförandeâ efter Sovjets anfall pĂ„ Finland 1939. DĂ€remot försĂ„g Sverige Finland med militĂ€r material sĂ„ omfattande att försvarsstaben oroade sig för att inget blev kvar till Sveriges försvar.
I regeringen drev sedan lÀnge utrikesminister Sandler ett Ànnu aktivare stöd för Finland, men fick ge sig och avgick efter Sovjets invasion. Statsminister P.A. Hansson ville gÄ försiktigare fram och fick med sig samtliga partier pÄ en sÄdan linje. En samlingsregering bildades utan kommunisterna.
Diskussionerna i media var svÀvande och oklara vad gÀller svenskt militÀrt ingripande. Efter hand föresprÄkades dock frivilliga förband. Stödet för Finland bland svenska folket var kompakt. Det startades omedelbart insamlingar av pengar, klÀder med mera. I VÀstervik tömde min far, Yngve Flink som var finsk vicekonsul, sin portfölj, gick ut pÄ stan och fick den snart fylld med pengar för Finland. (Portföljen finns kvar!). Min mor, Inga, engagerade sig i RÀdda barnen för att ta emot finska krigsbarn.
I lĂ€ngden visade sig det svenska agerandet vara klokt. Vi höll oss utanför kriget. Kan det gĂ€lla Ă€ven idag? Kan âicke krigförandeâ vara en sĂ€krare politik Ă€n Nato-anslutning? Det viktiga Ă€r att Sverige inte styrs av upprörda kĂ€nslor utan Ă€r strikt realpolitiskt.
Sverige stÄr idag inför en liknande situation som 1939-40, vilket dock inte automatiskt kan lösa problemen pÄ samma sÀtt som dÄ, men vÄra erfarenheter av lösningen 1939-40 bör vara en vÀgledning. BÄda gÄngerna har Sverige stÀllt upp med vapenbistÄnd, till Ukraina dock klart försiktigare. DÀremot har vi avstÄtt frÄn att sÀtta in reguljÀra förband i bÄda fallen. Trots att hotet mot Sverige var större 1939 med Sovjet nÀrmare oss Àn Ryssland i Ukraina, valde vi alltsÄ den försiktigare linjen.
Efter nederlagen i vÀrldskrigen mot Sovjet, valde Finland ett vÀnskapligt förhÄllande med Sovjet, som tjÀnat Finlands sjÀlvstÀndighet vÀl. Paasikivi-Kekkonen-linjen hanterade Sovjet mycket skickligt. Idag verkar denna politik helt ha övergetts, vilket kan vara ett riskfyllt beslut. Finland ger sig ut i nÄgot de nÀstan inte har nÄgon erfarenhet av, hur man skickligt hanterar den ryska aggressionen.
Det realpolitiska mÄlet, dÄ som nu, mÄste vara att hÄlla Sverige utanför ett eventuellt krig.
Det Àr tveksamt om ett Nato-medlemskap skulle leda till större stabilitet i Norden. Det kan bli det motsatta, vilket Nato-utvidgningen österut hittills visat. Det Àr allvarligt om VÀst fortsÀtter den klumpiga politiken, som man utsatte Ryssland för under Gorbatjov och Jeltsin. Finskt och svenskt Nato-medlemskap blir en ytterligare provokation för Putin och borgar inte för stabilitet sÄ lÀnge som han sitter kvar. En Nato-anslutning kan visa sig vara ett svÄrhanterligt misstag.