I Västervik finns bara två dokumenterade loföryngringar i år. Några viltolyckor färre är säkert resultat av loförekomsten. Både pengar och onödigt lidande har sparats. Vilka skador på tamdjur (=får) har förorsakats i länet 2020 av lodjur? Vilken är kostnaden för dessa skador? Det är väl inte 0?
De möten med lodjur som bekanta till mig har upplevt har benämnts ”oförglömligt”, ”fantastisk naturupplevelse” och så vidare. I länsstyrelsens beslut finns skrivningar om att öka acceptansen för arten genom att skjuta lodjur. Finns inte den redan? Jag har knappast mött någon här på landsbygden i Västervik, som inte tycker att lodjuren är en tillgång genom att det finns chans att få se något av dem. Bland dessa finns även jägare som ställer sig frågande till varför man ska ha licensjakt på lo. Fårägare som känner oro borde kunna lita på att det ska vara enkelt att få tillstånd till skyddsjakt på enstaka lodjur.
Problemet är inte lodjuren utan det är istället Viltförvaltningsdelegationen (jägardominerad samling som bestämt att antalet loföryngringar i länet bara ska vara fyra till åtta) och de alldeles för stora stammarna av rådjur och dovhjort.
Låt lodjuren leva och försök istället att lösa verkliga problem istället! 3 000 nya rådjursolyckor 2021? Det vore önskvärt med fler levande lodjur istället för fler som dödats i ren nöjes- och troféjakt.