Det inger lite hopp där det står ute i ur och skur, måndag som söndag, jul som påsk. Man tänker att här i lilla Vimmerby där Astrid och barnen står i centrum, där är det viktigt med allas lika värde. Man tänker att här kan alla och vet alla hur HBTQ+ funkar. I den här kommunen är man medveten om vikten av att alla får höras och synas och prioriterar de här frågorna.
Därför blir man lite uppgiven när man efter ett tag upptäcker att det faktiskt inte är så. Att det där cykelstället bara var målat sådär fint för syns skull. Man upptäcker att det finns få människor i kommunen som prioriterar sådana här frågor. Man finner också att det är väldigt många som tycker att det räcker med ett cykelställ och en prideflagga vid stadshuset. Det finns faktiskt dessutom ett par regnbågshyllor med HBTQ+ litteratur på biblioteket och ungdomsgården Fabriken där ett av de få inslagen under PRIDEveckan utspelar sig. Där kan man göra pins. Varje dag nästan hela veckan. Ingen skugga ska dock falla över detta. Det är bra, fint rent av. Folk försöker ju.
Det som däremot lyser väldigt mycket med sin frånvaro under just prideveckan (och ärligt talat behövs varje dag i veckan året runt) är snacken och praten och frågorna om HBTQ+. Det som faktiskt skulle göra skillnad på riktigt. Det som skulle få tjejer och killar och icke-binära att trivas i vår kommun, på riktigt. Värdegrundsarbetet. Det saknas.
Det hade väl varit något att skriva upp i agendan? Punkta upp i versaler under Pride till och med. Något att prata om på kommunfullmäktige och på politikerträffarna runt om i länet? I Vimmerby kommun prioriterar vi mod, ansvar, fantasi och HBTQ+, på riktigt. Vi har både flaggor, pride-cykelställ och jämlikhet, representation och genustänk för alla. Vilken grej va? Vad säger ni, ska vi ta och dra ihop lite mer än okonkreta statussymboler? Vi kan göra något viktigt och på riktigt också. Ett helt år till Kalmarsund Pride nu. Vi hinner göra mer.