Jag tackar Sandra Andersson för genmĂ€let pĂ„ min debattartikel om skolavslutningar i kyrkan. Det illustrerar precis vad jag ville ha sagt med min debattartikel â att regelverket behöver förtydligas för att skolbarn inte, av rektorers begripliga rĂ€dsla för att begĂ„ fel, ska berövas möjligheten att fĂ„ uppleva en stĂ€mningsfull och traditionell julavslutning i kyrkan.
För nÀr Andersson ska förklara hur tydliga reglerna redan Àr, visar det sig istÀllet mynna ut i rena hÄrklyverier. Det gÄr att sjunga "Nu tÀndas tusen juleljus" utan att bryta mot skollagen, fÄr vi veta, men samtidigt fÄr det inte förekomma nÄgon trosbekÀnnelse.
DĂ„ undrar jag: vad Ă€r psalmens andra vers om inte en trosbekĂ€nnelse â âjulens glada bud att född Ă€r Herren Jesus Krist, vĂ„r FrĂ€lsare och Gudâ? FĂ„r vers 1 och 3 sjungas, men inte 2? Ăr det okej att sjunga vers 4 med dess vĂ€djan om att stjĂ€rnan över Betlehem ska sĂ€nda en strĂ„le blid i varje hjĂ€rta armt och mörkt? Nog Ă€r detta en bön. Eller Ă€r det sjĂ€lva sjungandet som gör att vissa budskap kan accepteras? En sĂ„dan linje skulle bli helt absurd.
Till grund för alltsammans ligger den konstgjorda och föga realistiska tankegÄngen som framkommer i den riktlinje frÄn Diskrimineringsombudsmannen som Andersson citerar. Det finns i svensk kulturhistoria ingen tydlig skillnad mellan traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och religiösa inslag sÄsom bön, vÀlsignelse och trosbekÀnnelse.
Det Àr inte Kristdemokraterna som har hittat pÄ att Sveriges historia och kultur Àr prÀglade av kristendomen, det Àr ett faktum. En avslutning i en kyrka borde kunna ses som ett studiebesök i det svenska kulturarvet.