Debatt: Därför behöver vi tolkar i vården i region Kalmar

Regeringspartierna M, L och KD har i samarbete med SD gjort en överenskommelse, det så kallade Tidöavtalet. Bland annat har man här beslutat att utreda om rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas i vården. Det ska övervägas att införa en avgift för nyanlända efter att en viss tid förflutit sedan uppehållstillstånd beviljats. Förslaget är inte i överensstämmelse med nuvarande lagstiftning (Förvaltningslagen och Patientlagen) vilket har utretts av Region Blekinge i samband med att ett liknande förslag behandlades där 2021.

Förslaget står också i strid med de grundläggande värderingarna i vården, där vård ska ges på lika villkor och med respekt för alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Det betyder att vi inom vården aldrig använder vårdens innehåll eller våra avgifter för att tillrättavisa människor som har fattat beslut som kan uppfattas som dåliga för personens hälsa eller för livet i övrigt. Du har precis samma rätt till god vård om du har tagit ”onödiga risker” med din hälsa som om du har skött dig ”exemplariskt”. 

Läkaren och miljöpartisten Annika Carlsson Wistedt är bekymrad över förslaget att begränsa rätten till offentligt finansierade tolkar i vården. I ett medborgarförslag till Region Kalmar skriver hon att regionen även fortsättningsvis ska stå för tolkkostnader där det behövs för god vård.

Foto: Erik G Svensson/TT

För den som inte arbetar inom vården kan detta ibland spontant kännas underligt men om man tänker ett varv till så inser man att det finns mycket goda skäl för att skilja på rättssystem och på vården. Ett är förstås att man i princip aldrig har kunskap, möjlighet (eller tid!) att bedöma den bakomliggande orsaken till vad som har hänt en patient. Ett annat är att det grundläggande förtroendet mellan vårdgivaren och patienten bygger på att vårdgivarens enda uppgift är att ge en god vård. (I några få mycket noga kontrollerade sammanhang handlar det också om att värna hälsan för omgivningen).

Dessutom är det vansinnigt att använda vårdens alla avancerade verktyg för diagnos och behandling, men begränsa användandet av det viktigaste verktyget av dem alla – språket. Att hindra en läkare att förstå och göra sig förstådd i ett patientsamtal för att patienten inte har lärt sig språket är som att kräva att visa patienter bara ska opereras av läkare utan säkerhetsutrustning som sterila kläder eftersom patienten själv slarvade med att använda hjälm eller bälte.

Mycket riktigt har också vårdens alla stora fackförbund protesterat mot förslaget och menar att det innebär svårigheter att agera i linje med de yrkesetiska riktlinjerna (DN debatt 2022-10-21). Av politiken tillförd etisk stress kommer inte att underlätta rekryteringen av personer till vårdyrken.

Det är också mycket tveksamt att minskade tolkkostnader för regionen innebär en egentlig besparing. Om personer på grund av oro för avgifter skjuter på sina vårdbesök riskerar sjukdomar att förvärras och den vård som sedan krävs kan bli mer komplicerad och dyrare. Man kan också ifrågasätta om individens motivation för att lära sig landets språk ökar med den här typen av åtgärder. Däremot riskerar vi situationer där barn tvingas tolka för sina föräldrar i känsliga situationer eller familjemedlemmar tolkar för människor som är utsatta för våld och tvång inom familjen.

Ett tydligt beslut i Region Kalmar skulle minska oron hos vår vårdpersonal och våra medborgare. Det skulle fungera som en tydlig signal i rekrytering av ny personal att regionen markerar respekt för vårdens grundläggande värderingar och patientsäkerheten. 

Slutligen vill jag säga att det naturligtvis är viktigt att de som bor i Sverige i så stor utsträckning som möjligt kan kommunicera på svenska. Men för det behövs mycket bättre förslag än indragna tolkar.