Det pågår ett meningsutbyte, främst i kristna tidningar, om frikyrkor och svenska kyrkan ska tillåta samkönade äktenskap och om utlevd homosexualitet är en synd.
Vissa texter jag läser verkar producerade av Stockholmsbaserade skrivbords-pappersryttare, utan kontakt med verkligheten. Även icke religiösa medier visar sitt intresse för frågorna.
Kulturchefen på Expressen, Victor Malm, ville för ett tag sedan intervjua pingstledaren Daniel Alm om hbtq-frågor. Malm fick till svar av Alm: ”Det är känsligt och svårt och jag gör inte anspråk på att vår är den perfekta. Men det finns en process." Därför ville Alm inte prata om hbtq. Detta anser Victor Malm är en skam.
Det är väl självklart att Alm inte vågar uttrycka sina åsikter än, förrän han förstår från vilket håll det blåser, när han lyfter sitt pekfinger. Tänk om han, en av pingströrelsens viktiga ledare och trendsättare, hamnar utanför åsiktsmässigt när väderkvarnens vingar slutligen stannar. Här gäller det att vara socialt och politiskt korrekt, även om det kommer att orsaka splittring av pingströrelsen.
I Alingsås Tidning 2022-09-09 gjorde Alm ett avsteg från processen, när han deklarerade, att Pingströrelsen inte ser homosexualitet som en synd.
När jag arbetar med den här texten, skäms jag över hur vi har behandlat homosexualitet i vårt land. Exempelvis var homosexualitet kriminellt i Sverige till 1944, men den ansågs ändå som en sjukdom, som skulle botas. Homosexuella låstes in på mentalsjukhus och ”behandlades” med droger och elchocker. 1979 avskaffar Socialstyrelsen homosexualitet, som en sjukdomsdiagnos.
För mig är alla människor lika mycket värda genom att vara skapade till Guds avbild och älskade av samma Gud. Ändå är min grundinställning att samkönade vigslar inte bör förekomma, vare sig i frikyrkan eller i svenska kyrkan. Det finns inga skäl för mig att överge min hållning bara för att samhällsklimatet så frenetiskt arbetar för det.
Jag tycker det är utmärkt att det samtalas om hbtq-frågor i kristna sammanhang, om vi möter varandra med respekt. Jag skulle kunna lyfta skrämmande, polariserade samtalsexempel. Det gör jag inte, inför risken att jag även vid full anonymitet skulle kunna tangera min tystnadsplikt som psykolog.
Eftersom ålder också är en diskrimineringsgrund, så framför jag oförbehållsamt mina åsikter, trots att det finns uppfattningar att en sjuttiosjuåring är obsolet.