Misstag görs, missförstånd uppstår, fel begås, folk blir arga, människor blir ledsna. Och så vidare. Det händer hela tiden. Varje dag. Jorden runt.
Men allt, precis allt, går att lösa med kommunikation.
Här följer två helt olika situationer. Båda lite trassliga, den ena mer långdragen än den andra. Den ena med gott slut, den andra gör mig fortfarande irriterad och konfunderad.
Den ”snabba händelsen” först;
Glada i hågen sätter jag och min mamma våra fötter på amerikansk mark för första gången. Med passen i handen väntar vi på vår tur att gå fram till kontrollanten. ”Han ser snäll ut” viskar jag till mamma. Inget kunde vara mer fel. Jag och barnen går först. Högljutt diskuterar han oavbrutet med sin kollega som står ett tiotal meter bort om huruvida det är bäst att åka söderut eller norrut för att komma hem efter jobbet. Hur går det med vår debut i det stora landet då? Beslutet tycks ligga i mannens händer. Han granskar oss ilsket. Ger tillbaka passen och visar med en kort nick att vi kan passera. Välkommen till USA? Jo, tjena!
Barnen ställer sig en bit bort och väntar. Jag står kvar och förklarar att jag behöver vänta på min mamma som inte så gärna pratar engelska.
”Jag fattar inte varför ni inte kunde komma hit samtidigt!” mullrar han.
För att mamma har en separat bokning och de inte har velat ha oss vid någon annan disk samtidigt hittills, ville jag säga, men fick aldrig chansen.
Mamma vinkas fram med en bestämd näve. Samtidigt spänner han ögonen i mig och skriker ”leave!” Det var bara att tassa iväg, mamma fick klara sig bäst hon kunde. Vårt första intryck av USA kunde knappast ha blivit sämre.
Så till trassel nummer två;
Vi sammanstrålade med vårt resesällskap och hämtade våra resväskor. Alla utom jag, visade det sig.
Efter mycket vändande och vridande på alla andra svarta väskor var det bara att gå till informationsdisken.
Väskan står kvar i London, fick vi veta. Jaha ja! Jag blev allt mer irriterad.
Inte ett spår av väskan heller nästa dag, och eftersom vi skulle kliva på ett fartyg och kryssa i Karibien en vecka så började jag bli stressad. Allt jag hade var kläderna jag rest i och lite ombyte till barnen. Vad göra?
Väskan är nog på gång var det otydliga beskedet vi fick. Men inget hände. Förrän strax innan vi skulle gå ombord på båten. Då dök den upp och stjälptes lite nonchalant av på hotellet.
De ansvariga skulle jag ta i hampan ordentligt efter semestern, övertygad förstås om att alla amerikaner med någon som helst koppling till flygbolag var av samma skrot och korn som vår passkontrollant.
Inget kunde vara mer fel. Igen.
Innan jag visste ordet av hade jag ett mejl från en Mr Brown på bolagets avdelning för bagagetrassel. Han bad så mycket om ursäkt och om jag bara ville vara så väldigt snäll och skicka kvitton på allt jag varit tvungen att köpa under väskans frånvaro så skulle han gärna hjälpa mig att få ersättning.
Nu fungerade inte uppkopplingen särskilt bra på vår båt så det tog mig en vecka innan jag kunde svara. Under tiden hann jag få ytterligare en vänlig hälsning från Mr Brown.
Resultatet av detta är tydligt förstås. Jag skulle välja samma flygbolag varje dag i veckan om jag bara kan lura ut hur jag ska komma undan passkontrollen. All irritation rann fullständigt av mig efter Mr Browns trevliga och hjälpsamma sätt.
Saker händer, misstag och fel begås, men allt går att lösa med vänliga och förklarande ord. Precis allt!