Nyårsafton har passerat. Det är jag glad för. Trots att jag tillbringar dagen med familjen och närmsta vännerna, och att vi alltid gör saker jag skattar väldigt högt – åker skidor på dagen och lagar mat tillsammans på kvällen – så är det för mig en mellankolisk dag. Jag vet inte varför, men det är en känslosam blandning av tacksamhet och förväntan som kan kännas så överväldigande att tårarna kommer vid tolvslaget. Det är samma ska varje år.
Nej, det är på nyårsdagens morgon allt börjar. Då känns det nytt och bra. Så även i år. Jag har funderat på vad som ska bli mitt tema för året och landar i upplevelser. Små som stora. Jag ska ta vara på nya erfarenheter och intryck och försöka se till att inte ens den mest vardagliga lunken passerar i slentrian.
Nyårsdagen, ja det blev en dag då slalomtrötta ben fick vila och vi satt i en hög i soffan i fjällstugan och tittade på Vinterstudion på tv istället. Sedan tog vi en promenad till ett fik i närheten. Ryktet sa att bullarna skulle vara himmelska. Det var trångt och varmt och vi fick vänta länge, men till slut fick vi ett bord. Mössor och vantar lades i en stor hög, tjocka jackor krängdes av och underställsärmar kavlades upp.
Och bullarna kom på bordet. Stora, nybakade, med socker och kanel. Barnsligt gott. Tänk så mycket glädje en bulle kan ge. Det tar jag med mig från årets första dag.
Välkomna tillbaka till Bostad. Den här veckan är vi i Ekängen i Linköping och träffar familjen Klefborg. De bjöd in oss för att de ville visa och berätta om sitt vackra trähus. Att kliva in genom ytterdörren var en härlig upplevelse. Det doftade granskog. Och det speciella ljuset som väggar av rent trä skapar tillsammans med stora fönster tar jag med mig som inspiration.
Jag ser fram emot nya möten under våren. Fortsätt att höra av er med tips!
Träffen med kungen då? Ja, det är verkligen en upplevelse av det finare och personligare slaget. Vår yngste son skulle för första gången följa med på julottan i stora kyrkan i Motala. Vi gav oss iväg i morgonmörkret och han var yrvaken men förväntansfull. Flera vackra julsånger in i programmet klev prästen upp i predikstolen och började tala. 6-åringen gjorde stora ögon och drog mig ärmen.
”Är det kungen?” viskade han.
Prästen var klädd i mörkröd kappa med inslag av guld och jag kan gott förstå frågan.
När vi kom hem och satt vid frukostbordet skulle storebror, som valt att vara hemma och sova, delges den stora händelsen.
”Vet du, jag träffade kungen och han bjöd på pepparkakor. Och jordgubbar!”
Storebror såg mycket tveksam ut. Och lillebror skrattade snart så mycket att han höll på att ramla av köksstolen.
Nja, Carl Gustaf var det inte, och inte fick vi något att äta heller för den delen.
Men att förklara skillnaden mellan kungen och prästen där i kyrkobänken och att sedan sitta med en liten hand i min när O helga natt dånade mäktigt i juldagsmorgonen – det är en upplevelse jag sparar nära hjärtat.