Ja, kanske är det lite konstigt ändå. Och möjligen borde jag ha tänkt mig för innan jag uttryckte min sympati för det glittrande trädet som saknade toppen av en gren. Men... ja, inte ska den behöva fira julen i ett undanskymt hörn bara för att den inte ser ut som alla andra.
Julen lockar fram något hos mig. Känner ni igen er? Jag tror att många gör det. En slags kännbar kärlek för materiella ting. Saker som i sin tur bidrar till att skapa en särskild känsla som många av oss letar efter vid den här tiden varje år - lugn, närhet till de kära. Värdefull julefrid helt enkelt.
I år är jag av olika anledningar tvungen att tänka nytt kring firandet jämfört med de senaste åren. Jag har funderat en del och kommit fram till att det enda rätta är att återvända till min barndoms jular. Vi firade i mormor och morfars hus i skogen, just utanför Motala. Där bodde tomten, det hade morfar övertygat mig och mina två kusiner om. Han höll till i en stuga på andra sidan den lilla sjön och redan i slutet av oktober såg morfar hur det lyste i ett fönster. Där satt han, tomten, och snickrade på kälken, dockskåpet och hockeyklubban som vi önskade oss.
Julafton var så härligt evighetslång. Jag minns hur jag gick omkring och tittade på allt fint som mormor pyntat, varje tomte och varje girlang på samma plats, varje år. Allt var så juligt, så rätt, så gott, så doftande, så spännande och så mysigt som det någonsin kan vara.
Går det att uppleva allt det igen? Ja, jag tror det. Just för att känslan för materiella ting är så stark kring jul. Jag är övertygad om att om mormor tar fram tomten som alltid låg på tv:n, och hänger upp tomtehuvudet i keramik som jag gjort och som inte alls var särskilt fint men som alltid har vakat över julklappsutdelningen från sin plats på väggen. Om bara de röda ljusen glittrar på bordet i stora träljusstakar och mormors små röda rosetter ligger i enriset ... ja, då blir det nog jul i alla fall.
Naturligtvis är det allra, allra viktigast att mina allra, allra närmsta är intill och har det bra, det är självklart. Men därutöver kan faktiskt blicken i tomtens ögon, han som i hela mitt liv suttit på en gunga i mitt sovrum var jag än bott, och lugnet hos den lille nissen som sover så gott under en flugsvamp... ja, de två och alla de andra i armén kan påverka mig på ett sätt som känns i magen och bröstet. Det är kärlek, barndom, minnen och jul i en så känslosam blandning att det bara kan bli fint.
Mannen i butiken fortsatte att stirra på mig. Han vände och vred på granen. ”Du vet att den inte kan ha känslor va?”
Jag gav mig inte in i diskussionen. Jag förstår att granen är gjord av bränd lera och färg. Men den är en symbol för att jag har känslorna kvar. Jag är så otroligt tacksam för att de hemtama tomtarna och allt annat pynt, liksom en ensam gran med trasig gren, kan få kännas viktiga. Julen blir på många sätt väldigt enkel då.