Som företagare får man inte vara för uppfinningsrik just nu. Då får man hatiska kommentarer på nätet från folk som menar att man inte tar corona på allvar. Man får heller inte begränsa sin verksamhet, permittera personal eller vidta extra skyddsåtgärder för då är man företagsfientlig och blir beskylld för att börsen rasar.
Journalister ska inte rapportera om de ”positiva” företagsidéerna där ute för då kan vi ju omöjligen förstå hur det här med smitta fungerar. Vi ska inte rapportera om smittade människor och hur kommunerna förbereder sig för krisen framåt för då skrämmer vi människor och ”hur i helvete kan du hylla företagen i din SÅ KALLADE ledarkrönika men INTE hylla sjukvårdspersonalen?! DU ÄR EN SKAM FÖR HELA STADEN!!!”.
Flera företagare som vi rapporterat om har fått ta emot spydiga kommentarer och hat för att de uppmanar människor att gå ut på stan. Men vad ska de annars göra? Lägga sig ner och ge upp? "Hur vågar ni be folk att gå ner på stan!? Är ni helt plötsligt experter på smittspridning!?" fick handlare höra efter vår rapportering om hur affärsidkare ser på krisen. Min uppfattning är att företagarna varit noggranna med att minimera smittorisken genom att ändra sina öppettider för riskgrupper, upplysa om vikten av handtvätt och så vidare. Framöver, när krutet lagt sig, kommer vi nog vara rätt tacksamma för alla som kämpade där ute och lyckades överleva krisen.
När man lyfter blicken från vår egen region ser man så klart att hatet pågår överallt. Folk rasar på sociala medier så fort Anders Tegnell säger något och folk rasar när han inte säger något. Jag imponeras över hans styrka. ”Jag får massor kärlek just nu”, säger han i en intervju i våra tidningar. Han väljer att se kärleken. Det är nog klokt, och något fler människor borde testa. Att välja att se kärleken. För den finns där ute också, och vi rapporterar om den löpande; folk som handlar åt äldre, folk som skänker plasthandskar och handsprit till sjukvården, krögare som skänker mat till sjukvårdspersonal och människor som ställer om sina liv för att ta jobb inom sjukvården.
Jag vet inte varför vissa människor alltid ska peka på andra när de blir rädda. Men jag vet att det gör ont. Och att det nästan alltid är meningslöst. Jag kan hamna där själv ibland. Att stå och peka. Att stå där och tro att jag vet bäst och framförallt vad andra borde göra för att lösa ett visst problem. Men jag vet också att det händer något spännande i min hjärna när jag vänder det där fingret mot mig själv. Vad kan jag själv göra? Gör jag verkligen rätt? Då blir man ännu mer rädd först. Sedan blir man handlingskraftig. Man kan också bli väldigt trött på sig själv och behöva sova på saken först. Det är helt i sin ordning.
Uppfinningsrik eller inte. Kämpande eller uppgiven. I karantän eller inte. Butiksanställd. Kommunal tjänsteman. Sjuksköterska. Arg medelålders man på Facebook. Säljare. Börsmiljonär. Polis. Student. Bokhandlare. Chefredaktör. Vi är alla rädda innerst inne. Rädda för våra anhörigas liv, rädda för vårt eget, rädda för att förlora våra jobb, rädda för en ekonomisk kollaps.
Allt handlar bara om hur vi hanterar rädslan. Att vi inte sprider den i onödan. Att vi inte låter den ta över. Att vi lyssnar på fakta, att vi är källkritiska och tar vårt eget ansvar, lugnt och metodiskt.
Även den här krisen kommer att gå över, förr eller senare.
