“Kärlek börjar alltid med bråk”
Nej.
Våldtäkter börjar inte heller alltid med bråk.
Det är kanske det som gör det svårt,
att förstå skillnaden,
vad är kärlek och vad är våldtäkt?
Svårt för alla män,
när de föds och växer upp som blommor
planterade i patriarkatet.
Vattnade med föreställningar om vad som är en man
och hur denna man förväntas vara förföraren,
men så lätt snubblar över gränsen,
mellan att visa sina behov och trampa på någon annans.
Hur konsten att förföra som omtänksamt lärts ut
blir konsten att vara en förövare.
1965, då blev det olagligt att våldta sin fru,
men det behövde gå nästan tjugo år till
innan det första fallet prövades.
Knappast konstigt eller hur,
modigt att likt en blomma
som vattnats med föreställningar
om vad som är en kvinna och hur hon ska lyssna in,
läsa av, vara förstående,
sen våga säga
“ja det här hände och nej det är inte rätt”.
Statistik säger att förövaren är en närstående
i ungefär en tiondel av våldtäkterna som anmäls nu.
Vad statistiken inte säger är hur många som inte anmäls,
men den sociala koden säger att mörkertalet är ännu större här.
Jag tänker på alla våldtäkter som aldrig anmäls,
för att en inte orkar bli ifrågasatt,
eller för tusen sociala anledningar att skydda förövaren.
Jag tänker på alla våldtäkter som aldrig fått bli kallade just det,
alla våldtäkter som göms i en liten ask av skam,
skam för att ha följt med honom hem,
för att inte ha förstått för länge sen utan låtit det bli en relation.
för att inte ha gått därifrån,
för att ha sagt ja när det verkar vara enda sättet att få honom sluta tjata.
för att inte ha skrikit, slagits, bitits,
skrikit nej och kastat honom genom fönstret.
Skam för att vara en person som…
Skam för att vara en person,
skam för att vara.
Men det finns en annan ask med skam någonstans,
få vet var, jag tror patriarkatet dränkte den,
skammen för att inte ha stannat vid den första tvekan,
skammen för att ha frågat samma sak igen och igen
som om ett svar från henne inte räcker.
Skammen för att ha skämtat på hennes bekostnad,
skammen för att inte förstå skillnaden mellan förförare och förövare.
Vänta lite.
Finns det en skillnad förresten?
Finns förförelse
eller försvinner den om vi skapar en värld som vattnas av samtycke,
med gränsdragningar som bli lyssnade på,
både av den som gränsen blir dragen för
och den som drar gränsen?