Krönika Jag har på mig en fleecetröja en varm sommardag.

Det blir varmare och varmare,

jag behöver verkligen ta av mig den.

Men den sitter tajt och dragkedjan har gått sönder.

Jag vill bara skrika

och kanske behöver jag göra det för att få av mig den,

skrika så att någon hör, så att någon kan hjälpa.

Svetten!

Jag kan inte tänka på något annat än svetten,

hur den rinner,

hur det känns som att jag rinner, bort.

Så tänker jag mig heteronormen

när den ställer sig alldeles nära mig,

biter mig i örat och är på väg att lägga en hand över min mun.

Jag tänker på självklarheten

att säga homosexuella par,

men inte säga heterosexuella par.

Eller prata om sexuella läggningar,

men egentligen mena allt utom heterosexualitet,

som om heterosexualitet inte är någon läggning

utan ett normaltillstånd.

Jag tänker på när jag svarat på frågan

hur går det med kärleken?

Jag säger någon mening om en dejt,

och personen passar på att flika in

“visst är det en tjej?”

och liksom väntar sig att få pluspoäng,

för att vara så oerhört observant och förstå att jag kanske inte dejtar män,

“Tack! Vad duktig du är!”, tänker jag inte säga.

Men visst blev jag glad ändå,

(fast jag inte förstår varför du måste skynda dig så

med att veta vilket kön min dejt har,

på vilket sätt skulle det spela en roll för min berättelse?)

Men jag är så van att den där fleecetröjan

är antagandet att om jag har en partner så är det en man.

Så visst känns det skönt med en fleecetröja

som åtminstone har en fungerande dragkedja,

även om den fortfarande är en fleecetröja

och det är oerhört varmt.

Tänk om det på riktigt inte skulle spela någon roll vilket kön ens partner har,

tänk, vad skulle det innebära?

Ingen skulle fråga om någon “kommit ut”,

ingen skulle skratta när någon råkar säga hennes flickvän

när det skulle vara hans flickvän.

Jag skulle inte automatiskt

le ett större leende när jag möter samkönade par,

för jag skulle inte längre bära runt på föreställningen att alla är heterosexuella.

Jag gör det nu, bär den i min famn

fast jag vet att den inte är sann.

Men i tankarna finns heteronormen som en sil jag filtrerar mig igenom,

jag hör den när jag pratar,

den skriker i allt jag inte säger.