Snart infaller Halloween och strax därefter Alla helgons dag. Båda har blivit någon sorts vattendelare i Sverige och båda genererar så gott som alltid ett heta diskussioner bland vänner och kollegor.

Jag måste erkänna att jag är fast i någon typ av evighetens mellanläge; å ena sidan hyllar jag och kommer ihåg de som inte är med mig längre men å andra sidan älskar jag Halloween. Den ena högtiden föregås av stillhet och kontemplation medan den andra är full av skoj och läskiga maskeradkostymer. Å ena sidan en högtid stöpt i urgamla traditioner medan den andra är ett högkommersiellt jippo. (Nå, vi ska nu komma ihåg att Halloween på intet sätt är något nytt men jag vidhåller att den blivit ett kolossalt jippo).

Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för vilken sida jag ska välja. Jag brukar tända ett antal ljus vid närståendes gravar, sakna och kontemplera över djupt existentiella frågor under Alla helgons dag men tittar gärna på mina favoritfilmer när Halloween infaller. Då är det filmtittande så det står härliga till och detta avnjuts givetvis med diverse snacks och en försvarlig mängd Coca Cola.

Nå, du kan säkerligen tänka att det kanske räcker med att titta på nyheterna en helt vanlig dag för att bli helt och hållet skrämd från vettet men det är inte på långa vägar lika roligt som ett rejält skräckmaraton! Dessvärre är det inte någon av mina vänner som delar mitt nästintill patologiska intresse för dylika filmer men det spelar ingen större roll; jag trivs med att ensam bädda ner mig bland filtar och bli skrämd av diverse spöken, monster och andra läskiga figurer.

Det finns dock någonting jag inte ägnat mig åt på många år; jag har inte fallit för frestelsen att gå på Halloween-fester och klä ut mig i diverse maskeradkostymer. Mycket för att jag faktiskt inte skulle kunna välja vad jag faktiskt skulle ha på mig för det finns ju så mycket att välja på! Jag ska skulle ju kunna gå den långa vägen och leka zombie komplett med make-up och i kraftigt nedsmutsade kläder hasa runt och stöna ”braaiiiins”. Samtidigt är det kanske roligare att vara mer subtil och rocka svarta kläder, vit ansiktsmask under luvjackan, fejkmachete samt galenstirra på övriga festdeltagare med huvudet på sned?

Nu när jag tänker på det vore det också kul att klä ut sig till Leatherface och veva runt en leksaksmotorsåg på partajet. Jag kanske skulle vara klassisk vampyr eller varför inte Jack the Ripper? Mördarclown kanske vore något trots att samtliga festdeltagare skulle drabbas av gravt posttraumatiskt stresssyndrom.

Nej, jag kan verkligen inte bestämma mig! Då är det bättre att jag fortsätter på min inslagna bana och helt enkelt struntar i att medverka på några Halloween-fester. Det är liksom enklare att ta plats i favoritfåtöljen och titta på läskiga filmer eller läsa skrämmande berättelser av Lovecraft och Poe för att sedan åka till kyrkogården, tända ljus, tänka och sakna.