Krönika Att få kombinera min kunskap om livet till sjöss med mitt intresse för släktforskning är ett privilegium. Det fick jag åtnjuta när jag för två år sedan skrev en bok om hur man släktforskar om sjömän. Detta är jag tacksam för och det har berett mig mycket glädje.

Arbetet till sjöss skiljer sig från allt annat arbete, enligt min erfarenhet. Du lever ombord och bor tillsammans med dina arbetskamrater, långt borta från din egen familj och ditt hem. Du har dina ganska strikt avgränsade arbetsuppgifter i en hierarkisk och militärlik organisation, med befälhavaren överst och jungman och mässkalle underst.

Så här var det på 1970-talet när jag i min ungdom var till sjöss några år. Hur det är idag har jag ingen egen erfarenhet av men så vitt jag förstått består i stort sett den hierarkiska ordningen, med sina tydliga beslutsvägar och givna ansvarsområden. Men det betyder inte att normalt medbestämmande saknas.

Hur som helst, det är en speciell värld att arbeta i. Som telegrafist i handelsflottan hamnade jag i befälsgruppen, vilket kändes ganska främmande för mig. Jag hade vit skjorta med axelklaffar, alltså befälsmärken som visade min befälsgrad. De där axelklaffarna använde jag bara vid ankomsten i vissa hamnar och kände mig nog ganska utklädd då. Jag slapp i alla fall full uniform.

För många innebär arbetet till sjöss också att man formar alldeles särskilda vänskapsband. Under en lång resa blir arbetskamraterna nästan som en familj, man har varandra i både arbete och fritid, på gott och ont. Träffar jag en sjöman idag så vet vi båda precis vad den andre pratar om, vi behöver inte förklara.

Dessutom var det naturligtvis spännande att som ung få komma ut i världen och se mig om. Några västafrikanska länder skulle jag aldrig någonsin besökt om jag inte valt att gå till sjöss. Inte heller det där lilla samhället i norra Maine i USA, som i stort sett bara var en jättelik utskeppningshamn för potatis. Men till Eleufis i Grekland skulle jag kanske kunna tänka mig att åka på semester.

För släktforskare kan det vara intressant att hitta en sjöman i släkten. Sjömän är en väldokumenterad yrkesgrupp. Alla som arbetade på svenska fartyg var inskrivna i ett sjömanshus, och finns införda i inskrivningsböckerna. Dessutom har alla påmönstringar och avmönstringar registrerats i liggare som finns bevarade i sjömanshusarkiven. På så sätt kan man följa en sjömans hela karriär till sjöss.

Besättningslistor från fartygen finns också i arkiven, och mycket annat som kan berätta om sjömanslivet och arbetsvillkoren till sjöss. Många fartyg förliste, särskilt under krigen, och då gjordes en sjöförklaring. Allt finns dokumenterat i arkiven.

Det är detta min bok handlar om. Och just det känner jag till ganska väl eftersom jag arbetade som telegrafist. Då ingick att sköta all administration ombord, bland annat alla mönstringar av både manskap och befäl.

Sjömansromantik i alla ära, det var ändå alltid skönt att få mönstra av och komma hem ett tag. Sova i egen säng, läsa morgontidningen och trampa fast mark under fötterna.