Jag tycker att vi hamstrare har fått utstå oförskyllt mycket spott och spe i coronavirusets kölvatten. Det har inte med egoism att göra. Det är en läggningsfråga.
Jag har hamstrat i hela mitt liv. Det är en genetisk grej. Min lillebror Clas tog hamstringen till oanade höjder innan han ens kunde cykla.
Otaliga var de gånger då jag och min andra bror, Fredrik, upprört skrek: "varför har Clas fått godis men inte vi?!" Vi såg det ju, och kände det på lukten, hur ungen hade munnen full av godis.
Nä, fick vi till svar av våra föräldrar. Clas hade inte fått något godis. Men tog han inte väldigt många hårda karameller och stoppade i munnen när vi var hos farmor och farfar tidigare . . ?
Vi började nu smyga på vår lillebror och kunde se hur han, exempelvis hos farmor och farfar, och när ingen vuxen såg stoppade munnen full av deras hårda karameller. En efter en efter en.
Han placerade karamellerna i sina kinder och kunde sedan utan vidare bekymmer äta en söndagsmiddag. Flera timmar senare sågs han smaska och njuta av sin hamstring, då när det inte längre fanns några karameller att tillgå.
Jag minns när mamma gjorde denna häpnadsväckande upptäckt första gången.
Efter söndagmiddagen hos farmor och farfar tyckte hon att en av hennes ungar var förvånansvärt lik en opossumråtta. Han hade väl inte fått påssjuka, den arma ungen?
Varligt tog hon tag med näven om hans kinder och tryckte lite försiktigt. Plupp. Hoppsan, där kom det en karamell. Plupp. Och en till. Och plupp, plupp, plupp. När skulle detta ta slut? Jag har för mig att det var 13 stycken.
Jag och Fredrik blev nog mest avundsjuka – och tillplattade. Här kommer den yngsta i syskonskaran på ett fenomenalt sätt att få med sig godis och lyckas till och med äta en middag med kinder fulla av detta stöldgods. Respekt!
För mig är hamstring något fullständigt självklart. Det har med allt möjligt att göra. Lathet, att jag bor på landet långt ifrån en affär, att jag kan bli insnöad, att jag vill kunde bjuda på middag om det plötsligt dyker in ett gäng människor.
Vi har mat för många månader, Gubben och jag. Corona har inte påverkat lagren, de är konstanta.
Jag är aldrig så nöjd som när vi har varit och storhandlat eller frysarna är fulla av bär och burkarna fulla av torkad svamp på höstarna.
Så länge jag kan minnas har jag tänkt: "sådär ja, nu klarar vi oss om det händer nåt skit". Det är inte egoistiskt. Det är smart.