Jag är varken arg eller högerextrem

Samtidens förgiftade samtalsklimatet har nått vår stad. Ni vet det som gör att meningsmotståndare beskylls för hat, epiteten haglar, och goda grannar slutar hälsa. För vår del spårade det ur när frågan om kommersiell cannabis skulle diskuteras.

Foto:

Krönika2019-05-10 17:18
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drogen har som bekant legaliserats i Massachusetts men invånarna i varje kommun har sedan rätt att genom folkomröstning avgöra om cannabisaffärer ska kunna etablera sig i just deras stad. Det var den rätten som kommunstyrelsen försökte neka oss – de ville ge grönt ljus direkt – och det var då det tog hus i helvete. Eller som Lynn, en stentuff advokat och fyrabarnsmamma, uttryckte saken: “Jag ska stämma skiten ur dem.”

Själv motsätter jag mig egentligen inte legalisering men tycker genomförandet lämnar mycket övrigt att önska. Men det får jag får återkomma till i en annan krönika. Den här handlar om ett problem som förpestar och polariserar hela nationen (Sverige är inte heller förskonat). Enligt denna nya samtalsform finns inte rum för nyanser i komplexa frågor och rationella argument avfärdas med hånfulla kommentarer från den andra sidan. Du är ond eller god, för eller mot, helgon eller kättare.

Ordföranden för stadens handikappkommittee visste precis vilken sida hon tyckte vi som förespråkade omröstning tillhörde när hon fattade mikrofonen under ett fullsatt ”public hearing” (ett möte där allmänheten får säga sitt) i kommunhuset och väste med dov röst: "Det finns många arga, arga, arga kvinnor i det här rummet! Och jag vet varför de är så arga – de har ingen aning vad de pratar om!"

Stämningen var inte direkt på topp när mötet började. Känslorna hade i veckor svallat rejält i Facebook-gruppen för cannabisbutiker. Några fick för sig att granska vilka Facebook-sidor medlemmar i vår grupp ”gillar” och drog snabbt slutsatsen att vi var högerextremister hela bunten. Det var i alla fall vad de skrev i ett mejl till kommunstyrelsen.

I själva verket är vi en brokig grupp där folk med lite gemensamt politiskt slutit samman: “Jag tror vissa av dem röstade på Trump”, som en vän lite förskräckt konstaterade under ett möte. Där ingår även Jill, demokrat och judinna, vars tonårsdotter nyligen utsattes för antisemitism av klasskamrater som uppenbarligen tagit intryck av verklig högerextremism (mobbarna stängdes av i en vecka).

När en av kommunstyrelsens medlemmar på bästa nyhetsplats och helt utan bevis anklagade “föräldrar” i vår grupp för att ha vandaliserat hans bil så piskades stämningen upp ytterligare.

Därför var det väntat när reglerna inför det laddade mötet ändrades för att undvika total härdsmälta: ingen fick applådera åt inläggen. Istället uppmanades vi att ställa oss upp för att visa vårt gillande.

"Håller ni med mig? Res er upp!", dundrade kvinnan från handikappkommitteen.

Jag har som reporter bevakat många möten där blåtiran hänger i luften. Men tonen här var mer personlig, ömsom ursinnig, ömsom drypande av förakt. Den tysta muren av ryggar som reste sig runtom oss varje gång en ny huvudlös anklagelse spottades ut kändes obehaglig.

"De är vita elitister!"

"De vill att fattiga barn ska gå på droger!"

En man i raden framför sneglade på mig: ”Häxa!”

Får jag stillsamt påminna om att frågan handlade om vår lagstadgade rätt till en lokal omröstning?

Med minsta möjliga marginal röstade kommunstyrelsen till slut till vår fördel (Annars hade de fått med Lynn att göra!).

I höst står alltså slaget om cannabisbutikernas vara eller icke vara. Men jag kommer nog att sitta på sidlinjen. Om syftet med svartmålandet var att skrämmas får jag anses besegrad.

Ulrika G. Gerth växte upp i Åby och bor sedan många år i USA. Hon nås på ulrikag@gmail.com.