Krönika Konrad med Krumbenet sitter vid köksfönstret. Ansiktet är vänt ut mot grönskan. Blicken är någon annanstans. Han har precis lagt på telefonen efter ett samtal med Vårdcentralen.

”Jag känner mig så ensam. Den senaste tiden har jag känt av en konstig leda och livströtthet”. Så hade han svarat på frågan om vad som fattades honom. Svaret ringer ännu i hans öron: ”Det måste Pettersson väl ändå inse, att dessa symptom inte kan grundas på ett läkarbesök. Om det är en infektion som ligger och lurar får du återkomma så bokar vi en tid. Men just nu måste tyvärr mera akuta ärenden komma före”. ”Hon kunde inte sagt det tydligare, än att jag är en belastning för samhället, tänker han. Men det kan det knort bli slut på”. Han sneglar mot vapenskåpet.

Det är en trött och böjd gammal man, som en stund senare går på skogsvägen. Han vet sitt mål. Snart är han framme vid gläntan, hans favoritpass vid älgjakten. Då, är det glest mellan träden och han kan från sin plats se långt ner över hygget, förbi skärmen med lövträd som fällt sina blad. Nu, idag, är det ett annat synfält. Träden famnar gläntan som en skogssal. Fåglarna sjunger, det glittrar i det tidiga morgongräset. Så vackert! Konrad sluter ögonen. Lyssnar, andas. Och slumrar in.

Han vaknar av att någon rör vid hans axel och ser in i Sven bort i Busks varma blick. ”Sitter du här, min vän, säger Sven. Jag har letat efter dig. Signe med Cykeln har skickat mig. Hon bjuder på ärtsoppa och plättmunk. Och om jag känner henne rätt, blir det nog en punsch därtill. Så klart att du kommer! Prick klockan två.” Innan han vänder sig om för att gå tillägger han: ”Och den där studsarn är säkrast att du låser in igen. Det är ju långt till älgjakten. Förresten, du har väl inte glömt att du ska ta hand om hunden min, Johan den andre, i morgon? Om jag inte har dig till hundvakt blir det besvärligt. Och Johan blir alltid så glad att se dig”. Han vänder sig om för att gå, men han får inte gå ensam. Konrad kommer efter med jättekliv, så fort krumbenet bär, och tillsammans vandrar de båda vännerna tillbaka.

Senare på dagen sitter de i Signes kök och slevar i sig ärtsoppa, skålar med punsch och språkar. ”Så roligt att ni kunde komma, säger Signe. Jag har känt mig så konstigt ensam de senaste dagarna. Inte haft lust med någonting. En märklig leda har smugit sig på mig. Och då är det viktigt att anlägga moteld så den jagas bort. Och finns det någon bättre metod än att träffa sina vänner? Men så har jag ett extra knep, när svårmodet kommer”. Hon tittar vänligt på Konrad och håller upp ett litet gem. ”Jag tar fram det här”. Konrad tittar frågande på Signe. Har mänskan blivit tokig? Ett gem? ”Det är bra när man känner sig ensam. Jag skriver ”ensam” och lägger sedan den här lilla tingesten framför det ordet och vad blir det? Jo: Gemensam! Ta gemet, Konrad. Jag har flera. Glöm aldrig bort hur kort steget är, från ensam till gemensam. Jag hörde förresten att din potatis är fin i år. Provsmakning med sill och snaps snart?”

Långt senare, vandrar Konrad hem. Stegen är spänstigare. Ryggen lite rakare. ”Signe är allt bra finurlig, tänker han och kramar sitt gem i fickan. Det här borde läkarexpertisen anamma. Och i morgon kommer Sven och lämnar sin hund. Undras vad vi ska hitta på? Det blir nog någon råd med det. Minsann har det varit en underlig dag. Nu ska det bli skönt att komma hem och gå i säng. I morse var framtiden oviktig, men nu ser jag fram mot ännu en morgon. Ännu en dag, då jag får vara gemensam.”