Flygskam är en usel exportvara

Låt mig släppa in lite frisk luft i den svenska klimatkyrkan. Ja, jag säger kyrka eftersom samhällsdebatten i Sverige om klimatförändringar har så tydliga religiösa undertoner: domedagsretoriken, jakten på syndare, skammen, publika bikter om bot och bättring, och — som grädde på moset — ett klimathelgon i tonåren vars nattsvarta budskap tycks ha fått landet på knä.

Foto:

Krönika2019-08-24 14:49
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I predikstolen står media och vädrar ångestfyllda krönikor och artiklar som konsekvent silar nyheter i enlighet med narrativet om mänsklighetens dekadens och vår närstående undergång (om du inte lagar klimatsmart julbord förstås!). Efter att ha läst om skattefinansierad terapi för klimatångest och sjuttioelfte inlägget om att ”avstå barn för klimatet” undrar jag hur det egentligen står till i hemlandet.

Nog för att klimatalarmismen frodas även här men i ett litet land som Sverige tycks det tack vare medias obegripligt ensidiga bevakning slagit klorna i det kollektiva medvetandet och resulterat i navelskådande av stora mått. Kanske ger det en känsla av nationell sammanhållning att oroligt blicka mot skyn och tolka varje väderomslag som ett tecken på dystopins framfart. Kanske känns det riskfritt att i en tid av polarisering mässa om kommersialism och resor till Thailand.

Men om det faktiskt är klimatförändringar som oroar är alla pekpinnar som media så ivrigt publicerar inte särskilt produktiva. Tror någon på allvar att klimatet skulle gynnas om svenskt flyg gick i konkurs, köttindustrin kraschade, och det blev slut på barnafödandet i Sverige?

Lugn, ni behöver inte bränna mig på bål som ”klimatförnekare”. Jag efterlyser bara balans och rimliga proportioner.

När Kina ämnar bygga två kolkraftverk i månaden fram till 2030 och USA inga alls är det orimligt att lägga allt publicistiskt krut på att utmåla president Trump som det största hotet, som Kinakännaren Ola Wong också påtalar i Kvartal om medias skeva prioriteringar.

Och när ny forskning från FN visar hur trädplantering kraftigt skulle kunna begränsa klimatförändringarna och bidra till ökad biologisk mångfald är det orimligt att det får tio gånger mindre publicitet än nyheten om att en miljon arter riskerar att utrotas (Aftonbladet Debatt 31/7).

I det senare fallet lyfte media sin vana trogen helt okritiskt fram det värsta scenariot trots att vi rimligtvis borde utvecklat viss skepsis mot överdrifter genom åren. Om dåtidens Gretor fått rätt hade allt liv utplånats flera gånger om. Eller hur gick det med Nordpolens istäcke som förre vice presidenten och Nobelpristagaren Al Gore varnade kunde smälta helt 2014? Eller de upp till två miljoner arter som skulle vara rökta vid år 2000 enligt en vetenskapsrapport som presenterades för president Jimmy Carter 1980? (Svar: 872 strök med).

Jordens välmående står inte och faller med vattenförbrukningen för att tillverka svenska semlor (dåligt för klimatet enligt en artikel i Icakuriren) eller att gamlingar äter kött på svenska äldreboenden (dåligt för klimatet enligt SSU) utan idéer och innovation som gror i fria, demokratiska samhällen och som kan göra skillnad för miljön, klimatet, och miljarder människor världen över. Här har Sverige — som lyckats kombinera tillväxt med minskade utsläpp — effektivare bidrag än flygskam att komma med och det förtjänar bättre än medieskugga.

En alarmistisk, bakåtsträvande klimatrörelse däremot som drivs av krafter som skambeläggande och tanken att det vore bättre om mina barn aldrig fötts borde för länge sedan förbrukat sin plats i rampljuset.

Amen.

Ulrika G. Gerth är uppväxt i Åby och bor sedan många år i USA. Hon kan nås på ulrikag@gmail.com.