Insändare I förra veckan kunde man på morgonens nyheter höra ett inslag om att det saknas män i Syrien. Kvinnor är därför i majoritet på de högre utbildningarna och kvinnor har också börjat arbeta i traditionellt mansdominerade yrken.

Denna till synes positiva utveckling har dock en mer besvärlig baksida i att unga kvinnor är rädda att de inte ska kunna bilda familj. Män och pojkar har i stor utsträckning antingen migrerat eller dödats i striderna.

Det blir tydligt att Sverige i all sin välmening, genom sin migrationspolitik, har bidragit till detta problem när alla flyktingar från Syrien automatiskt beviljas asyl.

Sverige har genom sin generösa migrationspolitik lockat människor att utsätta sig för faror för att komma till landet och få del av trygghet och välstånd, vilket alltså fått konsekvenser för migranternas hemland och inte bara personliga tragedier på Medelhavet eller i händerna på smugglare. Givetvis innebär det ett etiskt dilemma hur man bäst skall kunna hjälpa människor i nöd, men att dränera länder på deras mänskliga kapital, kan ju inte ses som särskilt humant i ett större perspektiv.

Från olika håll kan man också allt som oftast höra att högutbildade migranter behövs för att lösa Sveriges problem med personal inom vård och omsorg, eftersom det inte lockar tillräckligt många av Sveriges befolkning att arbeta inom denna sektor.

När de svenska politikerna inte har förstått vilka långsiktiga effekter det skulle komma att få med ”öppna gränser”, har man inte bara skapat problem för Sverige utan också försvårat för länder att kunna återbygga sin infrastruktur efter det att den akuta krisen ebbat ut.

Hur kan vi i Sverige med högburet huvud argumentera för att vi i vårt välfärdsland skall lösa våra problem, genom att underminera sårbara länders möjligheter att bygga upp sina samhällen?