Svar på Berthold Nilssons insändare ”Två svar på Anderséns bön” den 13 december.
”Nåja, att icke-troende skulle övertygas av något man inte VILL tro, inträffar helt enkelt inte.”
Okej, men hur är det med icke-troende som gärna skulle tro men inte kan på grund av bristen på tillräckliga skäl att göra det?
När Nilsson talar till en icke-troende är det väl tämligen meningslöst att hänvisa till Bibeln, eller hur? Ett av skälen till att den icke-troende icke tror är ju just att han/hon inte håller Bibeln för att vara en tillförlitlig källa till kunskap. Jesus uppståndelse är knappast ett historiskt belagt faktum. Om Nilsson vill hänvisa till denna legend måste han först övertyga om att det inte bara är en legend, något som ingen hittills har kunnat göra.
Samma sak gäller då förstås hänvisningen till någon biblisk Elia, som Nilsson använder som ett av två exempel på bönens effektivitet. Det andra exemplet är från 1541(!). Jag hade gärna sett något färskare exempel. Menar Nilsson att han måste leta sig tillbaka till ohistoriska källor och 500 år gamla overifierbara händelser för att få fatt i något?
Varje år dör cirka fem miljoner barn av sjukdom och svält före två års ålder. De flesta i länder med mycket hög religiositet. Man kan bara föreställa sig alla böner som föräldrar till dessa barn riktat mot skyn. Menar Nilsson att Gud brydde sig mer om nämnde Melanchton än alla dessa barn?
”Men jag hyser inga större förhoppningar om att dessa kända exempel skulle accepteras av icke-troende.” Nej, det är nog så. Vad vi eftersöker är nämligen demonstrationer som svarar mot gjorda påståenden, inte hänvisningar till myter och skrönor.
Och nej, svärdet är inte tveeggat. Bevisbördan ligger hos den som påstår något, inte hos den som inte tror på påståendet.
Om jag påstår att enhörningar existerar, är det då Nilssons sak att bevisa att påståendet inte stämmer? Man kan föreställa sig vad en sådan omvänd bevisbörda skulle få för konsekvenser i till exempel en rättssal.