Låt glesbygden få behålla sina rikedomar

I tid efter annan hör vi talas om Stödområde A och B. Vilka är då dessa stödområden?

Vattenkraft, oändliga skogar och malmfyndigheter är tillgångar som genererar en enorm rikedom för hela landet. Ändå klassas områdena som genererar dessa som stödområden.

Vattenkraft, oändliga skogar och malmfyndigheter är tillgångar som genererar en enorm rikedom för hela landet. Ändå klassas områdena som genererar dessa som stödområden.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Debatt2020-02-18 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kort och gott kan vi säga att Stödområde A är ett av Sveriges, på naturresurser, rikaste områden. För Stödområde B gäller detsamma.

Det rör sig om vattenkraft, oändliga skogar och malmfyndigheter i världsklass.  Dessa tillgångar genererar enorm rikedom för hela landet.

Hur kommer det sig då att dessa två tredjedelar av Sverige betecknas som stödområden? Dessutom Sveriges rikaste två tredjedelar?

Landsbygdspartiet oberoende påstår att det hänger ihop med en gammal syn på vem som är tärande och vem som är närande. En rest-attityd från Sveriges stormaktstid.

Om vi vänder på resonemanget, ser det en aning annorlunda ut.

Det finns områden i Sverige som inte skulle klara ett år utan de rikedomar ”Stödområde A och B” skänker statskassan.

Dessa klart definierade områden är i storleksordning Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala.

Staten beskattar industrifastigheter, där naturligtvis vattenkraftanläggningar ingår. Men även alla andra industrifastigheter beskattas av staten samt naturligtvis produktionen. Sågverk, stålverk och minsta rörelse som kategoriseras som industri. Många av dessa för Sverige viktiga industrier ligger i Stödområde A och B.

Uttag av naturresurser beskattas överlag av staten.

Om vi leker med tanken att de ”tärande” Stödområdena A och B, behåller det staten beskattar avseende ovan nämnda rikedomar och sänder ”överskottet” till statskassan. Vad händer då? Det är en intressant tanke.

För de vedertagna Stödområdena A och B, skulle det innebära utveckling och inflyttning. En lands- och glesbygd som börjar leva på riktigt igen.

För Sveriges fyra största städer skulle det betyda svårigheter att bekosta dess infrastrukturprojekt och andra kostnader som har med storstäder att göra.

Bara fastighetsskatten på vattenkraftstationerna i Norrland, Värmland och Dalarna ger staten cirka sex miljarder per år och endast cirka 125 miljoner går tillbaka som bygdemedel efter ansökan.

Låt oss anamma det norska synsättet. Skatten ska i huvudsak stanna där den uppstår.

Ibland måste vi vända på perspektivet, för att hamna rätt i debatten. Framför allt, ta bort den nedsättande benämningen ”stödområde”.

Magnus Malmsten, LPo Norrtälje

Pia-Maria Johansson, LPo Nora

Hans Boström, LPo Hallen Jämtlands län

Lars Behm, LPo Askersund

Claes Littorin, LPo Uppsala