Sidan 303: "Bowlinglaget avslutade VM med guld".
Sidan 304: "Asllani tillbaka i träning".
Jodå. Jag är en av dem som fortfarande är "beroende" av Text-Tv. Varje dag, minst ett par gånger, klickar jag in 300 och 377. Det är en vana.
I måndags kväll var det extra roligt att zappa sig fram med fjärrkontrollen. Två av toppsidorna handlade om idrottare från vår trakt, från Vimmerby. Man blir såklart lite stolt, men mest imponerad av hur långt Jesper Svensson och Kosovare Asllani nått i sina respektive idrotter. De är lysande stjärnor i bowling respektive fotboll. Starka, unika profiler och förebilder för många. De har prisats och hyllats för sina prestationer i många år.
Allt tog som sagt sin början i lilla Vimmerby.
Hur är det då möjligt att de tagit sig hela vägen till att faktiskt bli världsstjärnor?
I min värld handlar det om främst två saker: En brinnande passion och en stark kärlek till vad de förmodligen tycker är roligast av allt här i världen. Bowling och fotboll. Har man det så skapar man en egen inre drivkraft. Då är inga hinder vare sig för stora eller för små. Det funkar aldrig (eller i alla fall väldigt sällan) att någon annan står och säger vad man ska göra, hur man ska göra och dittan och dattan. Det måste komma inifrån och bottna i en inre glädje för något man tycker är jäkligt kul – och som man också känner att man är hyfsat bra i.
Det var nog därför jag fick lägsta betyg i träslöjd och teckning i grundskolan.
Jag hade varken det ena eller det andra.
För att återgå till Jesper Svensson. För att bara vara 26 år har han redan en meritlista lång som gamle nickspecialisten Peter Crouch. En meritlista som inte borde vara möjlig i en sån global idrott som bowling. Utöver en drös med PBA-titlar på proffstouren, majorvinnare, SM-guld, svenska rekord, världsrekord, flerfaldig representant för Europa i prestigematcherna mot USA, kan han nu också addera allting med tre superfärska VM-medaljer. Och grädden på moset kom i måndags kväll då han i mixed-finalen tillsammans med Sandra Andersson, Västervikskillen William Svensson och sambon Joline Persson Planefors, besegrade USA.
"Det är helt obeskrivligt, det är faktiskt så att vi har pratat om det här där hemma, drömt om det här, att få uppleva det tillsammans", sa Jesper Svensson till swebowl.se.
Ta gärna en extra titt på bilderna i vårt kollage.
Det har varit en spännande resa och hänt ganska mycket på vägen sedan han som liten knatte började rulla iväg kloten med sin speciella stil i Vimmerby Bowlinghall.
Kanske han redan då närde en dröm om att någon gång i framtiden bli världsmästare.
Nu är Jesper där.
Säkert får han nypa sig både en och två gånger i sina guldarmar för att förstå att han faktiskt är just världsmästare. Det kan nog vara svårt att ta in. Att dessutom få göra det med sin sambo Joline och en kille från hemtrakten, Västervikskillen William Svensson, torde vara extra speciellt och känsloladdat.
Hur han nu ska överträffa det här vet i tusan. Går det ens? Tja, det vore väl i så fall med ett OS-guld i framtiden. Det är dit sporten vill om jag förstår det rätt. Till OS.
Just i detta nu: Sidan 303: "Blackstenius och Falk saknades". Sidan 304: "Sjukdom i svenska längdlandslaget".
Inte lika lajbans som i måndags...med Svensson och Asllani i huvudroller.