Strömsten är förvisso världsmästare i V75. Det vet i katten om han inte också kan titulera sig världsmästare i att göra superdupergoda smörgåstårtor. Den han bjöd på häromdagen var något i hästväg, om vi nu kan tala i de termerna.
Mina smaklökar trivdes som fisken i vatten. Ungefär som i övrigt då i sportväg just nu, med massor av lager av läckerheter.
Närmast på näthinnan: Dackarnas seger mot Rospiggarna. Vinsten – som bärgades i slutskedet – innebar ett stort kliv mot slutspel och topp-sex. Dackarna kommer fixa poängen som krävs, redan nästa vecka borta mot Piraterna. Allt annat vore en stor skräll.
Punkt 2: MFF. Vad är det med de himmelsblå när det vankas stora matcher? Jag satt och njöt av Malmös klockrena insats mot Ludogorets i sista kvalsteget till Champions League. Mina tankar gick tillbaka till 80-talet då IFK Göteborg härjade som värst och bäst på den internationella scenen. Då var det hårda och vältajmade presspelet en given framgångsfaktor, precis som för MFF mot de bulgariska giganterna i onsdags. Nu har MFF ett jätteläge att ta sig in i den europeiska fotbollens finrum.
Svensk klubblagsfotboll på herrsidan behöver det.
3: IF Ariel. Va? Jo. På ett regnigt Knektavallen var de första 20-25 minuterna det bästa jag sett av ett lokalt lag i år. Ariel var häpnadsväckande bra. Ett starkt HFK med bland andra Sebasthian Svensson (härligt att han är tillbaka i lokalfotbollen), Johan "Happe" Nilsson, Sebastian Strömbom och Christopher Einarsson i startelvan, blev i början mer eller mindre överkört av nykomlingen från Kristdala, som dundrade fram som ett expresståg utan stopp på vägen mot slutdestination. Med ett sånt anfallspar, Jakob Karlsson/Victor Ivarsson, förstår jag varför Ariel nätade åtta gånger mot Målilla.
Så har vi Vimmerbys hockeypremiär. Även den var imponerade och mot det motståndet. Så här års är det alltid lika intressant och spännande att få en första inblick i hur pass bra VH är – och kan bli. Rapporter från flera initierade källor gör gällande att Vimmerby har ett ännu vassare lag den här säsongen. Och jo, ja...att döma av premiärmatchen mot allsvenska Kristianstad finns det fog för att tro att så är fallet, utan att vi självklart kan dra några större växlar av en enskild match.
Lugn, jag har inte glömt Kindaderbyt på min lista, det första sedan 2016. Det var ett derby som hade det mesta: många mål, fint spel, röda kort, hårda dueller – och mitt i allt ett skyfall. Det var många intryck på en och samma gång. Starkast var Kisaspelarnas precisa crossbollar, brassarnas känsliga vänsterfötter och talangerna David Cederholm, David Lunds och Daniel Arnessons "Bara-köra-på-mentalitet".
Bubbleri: Det var länge sen, men snart kanske jag drabbas av feber – volleybollfeber. Senast var 1989, då blågult med stjärnan Bengt Gustafsson i laget, skrällde och tog EM-silver. Då var volleyboll superhett. Sedan dess har det varit iskallt. Tills nu. De svenska damerna är äntligen med i ett stort mästerskap och fick bästa tänkbara start i EM, med seger mot Finland i en knallhård uppgörelse. Rumänien nästa för Haak-systrarna och de andra. Det här kan bli stort.
Det kan även Strömstens smörgåstårtor bli, om han lanserar dem.
Den där touchen med chilli...herrejösses.