På gårdsplanen springer ällingarna, ankbarnen, kring fötterna på myskankan Lilla Hjärtat. De är 24 stycken och runt en vecka gamla. Nu när honorna har fullt upp att ta hand om ällingarna menar Margareta att deras sällskapliga beteende inte syns lika mycket.
– Annars brukar de gå efter oss, komma och möta oss, precis som hundar och katter. Har vi varit borta ett tag springer de fram till oss. Det trodde jag inte att ankor skulle göra. Så går de runt och snattrar med varandra
Det var förra våren som paret valde att köpa in tre vuxna myskankor. Då hade de ingen aning om att ankor kunde vara tillgivna.
– Redan efter några dagar började de följa oss omkring. Speciellt Sören eftersom det var han som matade dem och tog hand om dem. Det är svårt att säga varför, men jag vill ju tro att de gillar oss och inte bara vill ha mat.
Från början var det Sören som ville skaffa ankorna.
– Jag går alltid med på allt tokigt men det är min man som har det stora djurintresset och som har haft djur i hela sitt liv.
Margareta har under många år haft en fågelfobi och när hon böjer sig fram för att plocka upp en älling är det med en viss tvekan. Men att umgås med myskankorna, hönsen och kalkonen som finns på gården menar hon har hjälpt till att tygla rädslan.
– Jag har blivit botade genom att vi haft fåglar. Tror att jag som barn blev skrämd av en tupp och jag tycker fortfarande inte om när en fågel råkar flyga in i huset.
I veckan la hon upp en annons på blocket med förhoppningen att ällingarna ska få komma till hem där de uppskattas.
–Jag hoppas att de ska komma till ett bra hem där man vill ha trevligt med dem. Helst till folk som bor på landet och speciellt om man har vatten.
Myskankor berättar hon behöver få kunna bada och behöver mycket vatten när de äter. I närheten av gården har de själva en damm som ankorna själva tar sig till.
–Under vinter få vi sätta ut stora baljor till dem, men det går bra. Annars betar de gräs, ogräs, sniglar, insekter. Jag har inte sett en enda snigel i år.
Om de kommer att fortsätta med att födda upp ankor i framtiden vill Margareta ha osagt.
– Vi gör inte detta för någon förtjänst utan för att det är roligt. Det är svårt att säga om vi kommer fortsätta, det beror på om vi vill göra något annat. Nu har vi jättebra grannar som också har höns och ankor så vi brukar turas om att ta hand om varandras djur. Annars skulle det inte fungera, man måste få åka på semester ibland.
