Den senaste tiden har kommunbon Matz Eklund behövt jobba hårt med det sista till dokumentären. Han åkt och filmat i bland annat Lidköping, Karlstad, Uddevalla och Vänersborg. Utöver det spenderat många timmar med att klippa och bearbetat materialet. För nu närmar sig deadline med stormsteg. Den 19 augusti går premiären av hans dokumentärfilm Motortjejer på SVT.
– Det blir den tionde dokumentären. Det är helt otroligt när man tänker efter, säger han.
Filmen som nu ska ha premiär handlar om tre tjejer som bor på olika platser i Sverige men som har ett gemensamt intresse.
– Det är en film om deras liv och intressen, framför allt motorintresset. Jag har intervjuat och filmat mycket, både hemma hos dem och ute. Jag tycker att det är jätteviktigt med människor som jag ska filma att ge det tid. Så att de känner mig och jag känner dem. Totalt är det oerhört många timmar nedlagt.
I två år har Matz Eklund följt med Tove Helgesson, Emma Ring och Ida Isoaho i deras vardag och på olika platser runt Sverige.
– Det är en film som jag har jobbat med länge men där deadlinen har flyttats fram. För det sista året har jag knappt kunnat ha fokus överhuvudtaget. Det är drygt ett år som nästan försvunnit helt. Men nu har jag en deadline som jag måste möta och jag har behövt pressa mig så hårt jag kunnat för att få den klar. Jag känner att jag nu måste få ut någonting. Det har fungerat tack vare mina duktiga assistenter.
Anledningen är att majoritet av tiden det senaste året gått till sökandet efter Matz Eklunds försvunna sambo. Arbetet med dokumentären har han gjort när han kunnat.
– Det har känts som att leva dubbelliv. Jag älskar mitt jobb. Samtidigt har det varit svårt och är svårt än. Det går upp och ner i känslor. Men det är något positiv med att jobba också, att kunna få lite distans från det faktum att hon är borta och inte kommer tillbaka. Sedan har jag många gånger bokat in jobb när jag känt mig bättre och sedan fått avboka för att det inte gått på dagen.
Att nu få göra klart Motortjejer är ett steg i att gå vidare.
– Sista året har varit en mardröm och det fortsätter än. Det känns viktigt för mig att få slutföra dokumentären. Ibland har jag känt att jag inte klarar något längre men nu har jag bestämt att jag klarar det här. Så att få ut filmen känns bra. Samtidigt känns det alltid tomt när man lämnar ett projekt.