– Jag har längtat efter att göra något i den här lokalen och det är nu eller aldrig, säger han.
Men hans resa började i en helt annan lokal. För så där 30 år sen smög en då 17-årig Kalle Sellbrink in på natten i en kyrka och spelade den enda låt han då kunde.
– Där var det ingen som hörde mig förklarar han inledningsvis.
Trubardurspåret är egentligen bara en av stigarna i hans musikaliska skog. Men ack så givande. Uppdraget var att spela låtar som publiken inte visste att måste lära sig att lyssna på. Den övertygelsen är fortfarande lika stark, men visst har han läst sig att det funkar med både Eddie Meduzas "Mera brännvin" och till och med "Living next door to Alice, men den sista bara i extrema undantagsfall.
Han resa har gått via nedlagda natthak i Sala, gatumusikant i både Stockholm och Washington Square Park i New York, dagen efter att han spelar Cooperfield Road ihop med Steve Earle, och några till förstås – men ändå.
Han berättar om magiska nätter på en grekisk Taverna med minnen så starka att de blivit till en önskan som sparas i det fall han skulle komma dit igen. Komediantpubliken fick förstås ett smakprov.
Det är en två timmar lång välgjord föreställning tillsammans med bästa kompisarna Peter Sundmark och Ola Söderberg samt regissören Claes Yngvén.
Kalle Sellbrink bjuder mycket på sig själv och avslöjar bland annat att en av hans klenaste egenskaper är att han inte är särskilt bra på att avsluta saker.
Så kan hända, håller föreställningen på än...
