Ibland får jag ett tryck över bröstet och en känsla av frustration och maktlöshet. Av att inte kunna förändra system och människor som inte vill förändras, av människor som ljuger och sprider hat som människor tror på.
Extra påtagligt när vi kan se föräldrar som uttrycker sig förskräckligt mot motståndarlaget utifrån deras hudfärg men också hur en fotbollsspelare får hatiska kommentarer.
Främlingsfientligheten och acceptansen för vissa beteenden och uttryck ökar vilket är en oroande utveckling. Vi borde ha lärt av historien och måna om att det aldrig ska ske igen. Trots det ser vi liknande idéer i USA här i Sverige och andra länder. Sverige, vart är vi på väg?
Som verksamhetschef på boende för ensamkommande ungdomar såg jag hur media spädde på rykten och riktade artiklar trots att det byggde på hat mot en redan utsatt grupp.
Vi som drev verksamheter kunde utifrån hot- och brandrisken inte gå ut med det verkliga livet på boendet utan var tysta, något jag kan ångra idag. Det spreds nästan bara negativitet om ensamkommande och invandring vilket i sin tur skapade en rädsla för det nya som vi nu får kämpa med att få bort. Om det inte hade varit tyst från den positiva sidan, om media inte vinklat sina artiklar så hårt, hade det sett annorlunda ut idag?
Om jag berättat om de fina ungdomar som jag fick lära känna och se växa till ansvarstagande ungdomar, hade det sett annorlunda ut? För de är just det, människor med drömmar om ett liv på en plats där de känner trygghet och kärlek. Ta chansen, säg hej.
Genom möten får vi förståelse och relationer som tar bort rädslan som egentligen inte behöver finnas och stänger de främlingsfientliga åsikterna ute.
I höst är det val, kanske ett av våra viktigaste val. Då kan vi visa att vi är ett land som står för alla människors lika värde. Ett Sverige som ser att våra likheter och olikheter är det som för Sverige framåt.