Byggnaden Gammelgården är den enda som finns kvar från det föregående turisthotellet vid Rimforsa Strand.
När vi pratar med ägaren Veronica Eriksson, ungefär ett halvår senare, har läget ljusnat. Under den gångna natten, mellan den 27:e och 28:e augusti, har hotell- och konferensanläggningen haft fullbelagt. Samtidigt kvarstår restriktionen där antalet platser i restaurangen begränsats för att motverka trängsel.
– Vi tappade ungefär 70 procent av omsättningen i april, maj och juni och det går aldrig att ta igen, det är fortfarande en utmanande situation, men vi ser ändå att gästerna kommer. Glädjande nog har vi haft en fin hemester-sommar där vi i princip tagit emot så många gäster vi kunnat utifrån förhållningsreglerna, berättar hon och fortsätter:
– I sommar har personalen inte varit permitterad men däremot har vi ansökt om en ny permitteringsomgång. Vi såg allt försvinna på några dagar i mars och vi vet inget om vad som händer i höst.
Då gästerna började återvända till Rimforsa Strand hade Gammelgården, den enda byggnad som finns kvar från det förra turisthotellet, genomgått en mindre förvandling. När krisen slog till behövde personalen något att göra.
– Även om de var permitterade behövde deras 40 procent fyllas med någonting. Istället för att ta in entreprenörer fick några av dem renovera fem rum - något som funnits på åtgärdslistan ett tag, förklarar Eriksson.
Hur stora blev kostnaderna?
– Om man tittar på det i ett större perspektiv har det givetvis funnits väldigt mycket saker vi hade kunnat göra med personalen under den här tiden, men det går ju inte utan intäkter. Vi valde trots allt att göra det här, till en viss summa, för vi tror och hoppas ju ändå på att det finns en tid efter den här krisen.
"Det är inte proffsgjort", konstaterar trion men menar samtidigt att det nog är få gäster som märker någon skillnad.
Några av de som genomförde renoveringen av Gammelgården var fastighetsskötaren Jonas Högsberg, husfrun Marie Marry Hultman och receptionisten Marie Holmén.
– Det var lite skönt att vi fick göra det här i en annars orolig tid. Vi visste inte var något skulle landa så det var på något sätt lite terapiarbete, förklarar Marry Hultman och fortsätter:
– Att jobba aktivt för att göra något för framtiden gav lite framtidstro också.
När gästerna väl började komma tillbaka blev det bråttom att få klart renoveringen.
– Det var nästan stiltje här i två månader men på slutet fick vi skynda oss. Visst är det inte proffsgjort men jag tror att det är få gäster som märker någon skillnad, avslutar Högsberg.
