En typisk bild på Axel, säger Lena. Han var finurlig och skojfrisk, alltid glad.
– Axel var sorglös, väldigt lätt att ha att göra med. Det var inget som var jobbigt eller krångligt i hans ögon. "Allt går" var hans valspråk när han blev sjuk. Sådan var han, berättar Lena Käcker Johansson, Axels mamma.
Hon ler vid minnet av sin son, där hon sitter hemma i köket i Rimforsa. Utanför fönstren börjar mörkret att lägga sig. Framför henne står en rykande kopp kaffe och ett brödfat med frallor.
Axel var näst yngst av fyra barn, född den 15 juni 1992.
– Bara några timmar efter förlossningen sov han i tio timmar i sträck, så jag var helt utvilad när vi åkte hem dagen därpå. Sedan fortsatte han vara en ganska lättskött lillebror.
Lena tittar ned på fotoalbumet framför sig, med en leende Axel på framsidan.
– Det här är en typisk bild på Axel. Det är så vi minns honom, som den glada och friska killen, säger hon – och ler själv.
Men under våren 2003 blev då tioårige Axel sjuk.
– Innan dess hade alla fyra barn varit kärnfriska. De hade aldrig problem med öronen eller infektioner och åt aldrig penicillin för något. Att vabba var ett okänt kapitel.
Allt började med en smärta i Axels ena ben den där våren, berättar Lena.
– Vi tänkte att "vad det än är så är han kärnfrisk med ett glatt humör, det kommer gå bra". Så småningom förstod vi att det var en svår sjukdom, men vi fattade nog inte att prognosen var så allvarlig som den var.
I trädgården har familjen planterat ett träd till minne av Axel. Det gjorde de på hans första födelsedag då han inte längre fanns i livet, den 15 juni 2006.
Den 28 april kom beskedet. Axel hade en tumör i benet. Under ett års tid behandlades han med både cellgifter och en operation.
I februari 2004, ungefär ett år efter att Axel insjuknade, var han färdigbehandlad. Sommarlovet gick och Axel var både frisk och välmående.
Men så började han få ont i benet igen. Under hösten 2004 konstaterades det att Axel hade en ny tumör, denna gång i knäet. Benet amputerades och tumören skulle vara borta.
Men lyckan blev inte långvarig denna gång heller.
– Varje kvartal var det dags för kontroll av bland annat hjärta och lungor. I februari 2005 var vi på en sådan kontroll och efter den, i början av mars, fick vi reda på att Axel hade fått ett 20-tal metastaser i lungorna.
Ingen botande behandling fanns längre att tillgå, meddelade läkarna.
– De visste inte hur lång tid Axel hade kvar eller hur fort metastaserna skulle växa. Det var obeskrivligt att höra.
När Axel fick veta att han inte skulle överleva, då var hans första önskan att bli döpt. I april 2005 döptes han, berättar Lena.
Men Axels kämparglöd slocknade aldrig. Hans mål var att överleva sommaren och börja sjuan. Det gjorde han.
– Han kämpade in i det sista. Det var bara de sista sju dagarna som han inte gick i skolan. Fick han en matteläxa, då lämnades den in samma dag.
Den 8 oktober 2005 dog Axel, 13 år gammal. Till en början grät Lena mycket, särskilt i bilen.
– Vi hade kört vägen till sjukhuset så många gånger, jag och Axel, och plötsligt satt han inte där bredvid med alla roliga skämt. Jag kände en sådan saknad. Det tog flera månader innan jag kunde börja jobba igen.
I dag, nästan exakt 16 år sedan Axels död, minns Lena honom med glädje.
– Till en början gjorde sorgen att jag knappt kunde andas. Så är det inte längre, men saknaden är inte mindre. Den är livslång och kommer alltid finnas med mig.
Men på något sätt måste man fortsätta framåt, understryker Lena.
– Jag är så tacksam för allt stöd och all hjälp, från medmänniskor och vårdpersonal, det gör det möjligt att orka vidare.
Lena fastslår leende:
– Det är precis som Axel sa, att "allt går". Det gör det. På något sätt.
Axel var en speciell pojke, en riktig glädjespridare.
