Hon bor på 14 kvadrat

”Till alla” står skrivet med svart tuschpenna över den stora burken salt som Milla Bengtsson tar ner när hon kokar pasta till lunch.

Det gäller inte bara saltet så klart, utan allting i det 200 kvadratmeter stora vardagsrummet med tillhörande kök. Kastruller, porslin, återvinningslådor, soffor, matbord ... men också disken och soporna och andra hushållssysslor förstås.

I Vallavåningen på Kunskapsvägen 10 i Vallastaden gör man det mesta tillsammans. Det är en ny typ av ”studentkorridor” med målet att hyresgästerna ska lära känna varandra och umgås ännu mer än i de ”vanliga” korridorerna där gemensamhetsutrymmena är mindre och de privata rummen större.

I Vallavåningen har var och en av de 15 studenterna sin egen lya på 14 kvadrat. Det är möblerat med soffa, soffbord och skrivbord och där finns badrum och sovloft med säng. Sen är det fullt.

Umgås gör man alltså till största del utanför den egna ytterdörren.

– Det blir ett naturligt sätt att ses, säger Milla. Jag ser det som att mitt vardagsrum och kök är därute och det är lätt att sätta sig ner och prata med de andra som bor här.

Milla har bott ett drygt år i sin lägenhet, ända sedan huset var nytt. Hon pluggar till civilingenjör i maskinteknik och är inne på sitt tredje läsår.

Målet med studentboendet är inte bara att de inneboende ska lära känna varandra – de ska dessutom ha möjlighet att lära sig mer om varandras studieområden och därför är det önskvärt att studenterna kommer från olika fack.

– Här bor ekonomer, en psykolog, en affärsjurist, två läkare och så vi civilingenjörer, säger Milla. Det är kul. Häromkvällen pratade vi om spädbarnspsykologi till exempel.

– När vi visades runt i våningen inför inflyttning skojade Stångåstadens representant om att man tänker sig att vi med våra olika erfarenheter ska sitta här och komma på smarta saker tillsammans. Drömmen är att vi ska lägga grunden till ett framtida Nobelpris. Det var nog ett skämt, men inte helt och hållet, tror jag ...

Vi lämnar köksdelen med tre spisar, fyra kylskåp, fyra frysar, 15 lådor, två diskmaskiner och tre mikrovågsugnar och fortsätter mot vardagsrumsdelen. Hela det 200 kvadratmeter stora gemensamma utrymmet är målat i vitt och ljust grått med bröstpanel i trären plywood.

Ikea står för möbel- och inredningsleveransen och i taket hänger en hel himmel av olika lampor i vitt ovanför en knallgul och två gråvita soffor. Bord och hyllor matchar väggarnas plywood och så finns förstås ett pingisbord i miniformat.

En sko ligger under ett fönster, ett nagellack står på ett bord, en kopp, Rubiks kub, några böcker, papper och pennor. Det råder en trivsam oordning helt enkelt.

– Här pluggar vi, spelar x-box – som ingår i inredningen – eller har fest, säger Milla. Den som vill studera ostört får helt enkelt ta på sig hörlurar, det är en oskriven regel.

Bakom dörren med nummer 10.306 bor Milla. Tack vare takhöjden är det förvånande luftigt. En kort hall leder in i rummet med soffa, skrivbord och stege upp till loftet. Allt vad man behöver får plats – inte ett dugg mer.

– En del har tagit ner sängen och ställt den där soffan står, men då finns det ju ingen annan plats att sitta, så jag har valt att behålla det som det är, säger Milla.

Loftet har en takhöjd på en dryg meter och här gäller knästående eller krypande alltså. Sängen och en byrå får plats, och Milla har bonat lite extra med en ljusslinga kring själva ”entrén” vid stegen.

Till skillnad från flera andra har inte Milla flyttat särskilt lång till sitt studentboende. Barndomshemmet och föräldrarna finns kvar i Vidingsjö, 20 minuters cykling bort. Det tar alltså inte särskilt lång tid att komma dit om hemlängtan skulle slå till, men några personliga minnen har hon ändå tagit med sig.

– En uppslagsbok från farfar, en tavla som en kompis har gjort och en kaffekopp som jag stöpt ett ljus i en gång i tiden, mycket mer får ju inte plats.

Istället har Milla hittat andra sätt att skapa trivsel, först och främst i badrummet – sätt som inte tar någon plats alls.

Som den matematiker hon är har hon skrivit 3,14, alltså pi, med hundra decimaler, på en kakelplatta – eftersom hon ändå kan siffrorna utantill. Det känns förstås bra att mötas av varje morgon. Liksom det bakvända meddelandet som blir rättvänt i spegeln – ”you look stunning today!”

– Man blir glad av små meddelanden, och det går ju alltid att sudda om man vill, säger Milla och passar på att skriva en kom ihåg-lista på toalettdörren.

Sen är det dags att äta pasta och köttfärssås innan Campus väntar och studier till långt framåt nattkröken.

Det slår i ytterdörren och fler boende ansluter. Det som såg ut att bli en ensam sittning för Milla blev plötsligt en trivsam lunchträff för tre.

I Vallavåningen är det aldrig ensamt.