Alla dessa vänner, de verkliga. De jag redan hade, de nya jag fått och skall bevara. Hur viktiga är de inte, de som törs, är till stöd när det blåser kallt även i högtrycket. För hett har det varit, de tio dagar som nu blivit en månad i stugan vid Nossen, upp mot 30 hela tiden, utom nu, de sista dagarna. Som om landskapet känner samma sorg som jag och svalkar ner sig.
Från korsningen Storgatan-Rotemansgränd rullar jag lätt med den gamla Crescenten ända till kyrkan. Folk borde cykla mer, det är alldeles för många stora, dyra bilar, husbilar, bilar av alla slag. Folk borde ro båt, vandra, simma några längder i sjön, inte börja djävlas med trädgårdsmaskiner före klockan 9 och efter 22, undvika färdigmarinerat kött och tändvätska. I Uruguay grillar man med ved, köttet är bättre, man undviker skogsbränder, är lite friare trots att det för inte längesen var militärdiktatur.
Parkerar cykeln vid de små olivträden utanför Kharma, som i en stilla by på grekiska landsbygden. En stilla dag, en iskall öl. Bara jag och sommarens första servitris. Hela kvarterets lugn i det fantastiska Betelkapellets skugga – bortsett från män i just bil som måste spela musik alldeles för högt – och våra blickar möts och det är just … sådana blickar. De små underbara mötena, de man kommer att minnas precis före de sista andetagen.
Jag tänker på vännerna. Blåmesar och sädesärlor, rådjurskidet som kommer ibland, hackspetten, abborren under bryggan, Lasse som lärt mig en del om att driva camping, mannen med permobil som ibland gör mig sällskap, myggen och lupinerna, Thomas, Jimmy, Ann-Sophie... (samtalen, vinet, innerligheten, bilturen till Gallebo, Hammarby-matcherna, småplocket, generositeten), den vänliga personalen på biblioteket. Och författarkollegan Kristian Lundberg som kom förbi med vackra hustrun Jenny, mops och pitbull, hur vi pratade om ångesten, om paradiset här, om att fortsätta orka tycka om livet, hur vi ropade Ulf Lundell-citat ut i stillheten. Gott.
Medan yngre sonen vandrar i mina fotspår i Paris, går till bokhandeln Shakespeare & Company och köper diktsamling av Jack Kerouac, jag hör hans röst i mobilen, hans fotsteg, och känner att jag är bågen som sköt den pil som är han, han som rör sig med fri blick i det större, medan jag är i det lilla, lilla livet, i Vimmerby, tar mina dopp, viftar undan flugan som stör nattsömnen. Gott även det. Till och med insekterna har ett värde.
Jag tänker på att bo här, flytta hit, det kan gå, ett par enkla men vackra rum med utsikt över vatten som det ryker om i gryningarna, sällskap med en vacker servitris, en och annan resa härifrån men mest cykelturer, ställa ut dasstunnan ojämna måndagar, roddbåt ut i sjön, och sedan försvinna spårlöst. Mina sista dagar, som är början på återkomsten.
Ta hand om er i månaderna utan r. Lev i stillheten. Läs bra romaner som får livet att vidgas. Undvik tändvätska, kvällspress och gräl. Se Uruguay gå till minst semifinal i fotbolls-VM. Åk mindre bil. Läs Tove Jansson. Se fram emot hösten med ödmjukhet. Var snälla med varandra, som min far brukade säga. Inte mot utan med.