Klasskompisarna Ali Alqaysi, Axel Lindell, Jonathan Eldskott, Maja Lewau och Selma Rönningen menar att klass 9B är årets bästa klass. "Vi har en så bra gemenskap", konstaterar de.
I det lummiga grönområdet, bara ett stenkast från högstadieskolans lokaler, knäpper Kisafotografen Per Svensson Borrud av ett par bilder. Framför kameran står klass 9B uppradade. Finklädda, med kostymer och klänningar, förevigar klassen sin sista dag tillsammans. Visserligen väntar en del festligheter, framförallt under en gemensam lunch i matsalen, men allt är långt ifrån som vanligt. Det blir ingen marsch till kyrkan, ingen traditionell avslutningsceremoni och festen, ja den som niorna brukar ha på kvällen, är inställd.
– Man trodde ändå ganska länge att coronan skulle försvinna, det kändes liksom osannolikt att vi skulle vara tvungna att ställa in en massa saker, men det har ju inte gått så fort. Det känns lite tråkigt, konstaterar Maja Lewau när hon, tillsammans med klasskompisarna Ali Alqaysi, Axel Lindell, Jonathan Eldskott och Selma Rönningen, stannar till för en kort intervju med oss.
– Det känns som att vi får uppleva så mycket mindre än man brukar få göra när man slutar nian. Det känns inte riktigt lika speciellt, att avsluta grundskolan är ju ändå något ganska så stort. Samtidigt är man såklart jätteglad, fyller Jonathan Eldskott i.
Vad känner ni att ni har missat på grund av pandemin?
– Kunskapsmässigt har vi nog inte missat något utan det handlar mer om gemenskapen. Det har varit mycket att varje klass har hängt var för sig och man har inte gjort så mycket kul tillsammans. Det är väl minnen man har gått miste om, svarar Selma Rönningen.
"Jag är mycket stolt över mig själv", berättar Kisatjejen Sedra Aljamous som kom från ett krigshärjat Syrien när hon var i tioårsåldern.
Sedra Aljamous, också hon från klass 9B, kom till Sverige från ett krigshärjat Syrien när hon var i tioårsåldern – utan sin pappa men med sin mor och sina två syskon. För henne känns de avslutade grundskolestudierna som en stor vinst.
– Det känns faktiskt väldigt bra. Jag är mycket stolt över mig själv, berättar hon, stannar upp en stund, och fortsätter sedan:
– När jag kom hit till Sverige var det tuffaste att jag inte kunde språket men det var ändå lättare att lära sig svenska än jag trodde. Efter det har allt blivit enklare och med studier under sommarlovet hoppas jag bli godkänd i alla ämnen.
I Syrien var familjens vardag inte lika enkel.
– Nej, mamma jobbade hårt för att vi skulle ha mat på bordet. Min bror var också tvungen att jobba. Sedan vi kom hit har han också kunnat gå i skolan och imorgon tar han faktiskt studenten, berättar Sedra och fortsätter:
– Vi har fått mycket större möjligheter här. Här är det lugnt, det är utan krig och alla är vänliga. Jag trivs verkligen.
Målet, efter de stundande gymnasiestudierna på Birgittaskolan i Linköping, är att bli tandläkare.
– Vi får se om det går eller inte. Det är mycket matte som krävs – och matte är inte mitt bästa ämne, säger Sedra med ett skratt.
Agnes Hamberg och Alice Karlsson från 9D håller med om att coronapandemin påverkat deras studietid men är fortfarande tacksamma över att de sluppit distansundervisning.
Inne i Värgårdsskolan, i "niornas korridor", hittar vi Agnes Hamberg och Alice Karlsson. De båda bär varsin papperstallrik i ett form av halsband. På den ena står det "klassens alltid ställer upp". På den andra "klassens arga snickare".
– Det är en tjej i klassen som har gjort dem. De är faktiskt ganska roliga, säger Agnes.
Hur har det egentligen varit att gå på högstadiet under pandemin?
– Det har varit lite träligt, och nästan omöjligt att följa restriktionerna här på skolan, men som tur är har vi sluppit distans, svara Agnes.
– Ja, jag är så tacksam över det. Jag tror inte att jag hade klarat skolan lika bra annars, fortsätter Alice.
105 niondeklassar gick ut från Värgårdsskolan på torsdagen.
