Vi besöker Rummemåla gård på årets varmaste dag. I skuggan under ett träd sitter Gustav Svensson och barnen Gillis, Ture och Ronja med Gustavs syster Anna Smedberg och dottern Lilly. Utsikten är en svensk sommardröm, sjön Täftern är stilla och blå. I dess djup kravlar de kloförsedda läckerheterna som familjen fiskat upp i fyra, snart fem, generationer.
– Pappa höll ju på när vi var små och då var man med hela tiden och sedan dess har vi fortsatt. Vi har alltid sålt kräftor och när vi var små fick man kanske lite pengar för att ha hjälpt till. Nu är det kanske Gillis som får ersätta pappa en dag, säger Gustav Svensson.
Han tittar på sonen han håller i famnen.
– Arvtagaren - kanske blir du storfiskare?, skojar han och berättar att barnen är mycket förtjusta i kräftor.
– Skalar man en stjärt och ger till dem så äter de upp. Lilly är tokig i kräftor, fortsätter han.
Gustav Svensson är IT-säljare men har ihop med frun Kajsa Svensson en liten kräftfiskeverksamhet vid sidan av. De hyr ut kräftfiske med roddbåt och burar med möjlighet till boende i en rar liten stuga intill stranden.
– Man kan bo i närheten och lägga i burar på kvällen och komma tillbaka på morgonen för att vittja, eller så hyr man stugan. Det gamla sättet är ju att vittja på nätterna, säger Gustav Svensson.
Han märker att kräftfiske skapar intresse och nyfikenhet hos många.
– Sitter man på jobbet och pratar om det så säger folk "Fiskar du kräftor!?". Men sedan vi själva fick barn fiskar vi inte lika mycket längre, men tidigare fick vi upp ungefär 150 kilo på en säsong, säger han.
Många föräldrar kommer till Rummemåla gård för att ge sina barn upplevelsen av kräftfiske.
– Vi har gått från bondesamhälle till att bo städerna och jag märker hur glada de som kommer hit blir. Det är kul att sprida det här vidare, säger Gustav Svensson.
Oftast är det gott om kräftor i sjön Täftern och den här sommaren är inget undantag.
– Värmeböljan gynnar kräftfisket så det har varit ett riktigt bra år!
Varje sommar träffas släkten Svensson för att kalasa på kräftor tillsammans.
– Men de här gamla kräftskivorna, då det dracks mycket och vi hade dumstrutar på, går ju inte med småbarn. Det blir inte så mycket party när man lägger sig 19. Men sådana fester kommer kanske tillbaka senare, säger Gustav Svensson.
– Fokuset blir mer på att äta kräftor nu. Vi är bortskämda med mängden kräftor, säger Anna Smedberg.
Hon bor i Stockholm sedan många år, men tar ofta med maken och barnen för att semestra på gården. På släktens kräftskivor lämnar ingen festen hungrig, men kanske lämnar en och annan dålig förlorare bordet besviken och med öm mun.
– Det är alltid en tävlan om vem som ätit flest kräftor i slutet av kvällen. Jag tror att det är vår farbror Anders som har rekordet – han åt 55 stycken tror jag. Över 20 kommer man lätt upp i, och sedan 25 men efter 30 börjar det bli skinnflått och saltigt om läpparna. Det här ballar lätt ur. Våra respektive kände sig lite skrämda i början men är inkörda i det nu. De vänjer sig, säger Anna Smedberg och skrattar.
Idag är den amerikanska signalkräftan den vanligaste kräftan i Sverige sedan flodkräftan slogs ut av pesten.
– Pratar man med äldre så säger de att kräftorna var bättre förr. Men jag vet inte, skulle man göra ett blindtest tror jag inte de känner någon skillnad, säger Gustav som ännu kokar kräftorna med familjen Svenssons gamla recept.
– Kockar är experter på att hitta på något extra. Det ska i en öl, en sockerbit eller en konjaksskvätt eller något men vi kör ett ganska enkelt recept, men det är vad jag tror folk vill ha också. Det vi gör är att försöka odla dillen själva så den också är lokalproducerad, säger Gustav Svensson.
