Krönika: Vimmerbydagar

Om det är detta som är livet, att jag ännu i maj lägger ut mat till bofinkarna, de jag pratar med, som skatorna hinner före till. Så KAN det vara. Jag tänker på tre decennier, så nästan djävulskt hastigt de passerat. Jag var 22 år när jag skickade mina första famlande alster till Thomas som hade en tidskrift, Den Blinde Argus. Han var den första som publicerade mig. Och nu, högtryck i maj 2018, är det i hans stuga jag sitter. I gryningsljuset kommer, som alltid som en hägring vid detta klockslag, ormvråken. Nonchalant glidflyger han över sjön Nossen, den blanka ytan och de tyngre djupen, över campingen, skogar och stugor, grillar ännu ljumma efter gårdagens middagar, blomprakten, över mig och hela sagolandet.

Första gången jag är här, det är så vackert, allt är vackert, till och med det fula. Stilla, fridfullt, enkelt. Ensamheten och värmen, de gör något med en. Det skall skrivas roman, Borderline, men jag dröjer. Gränslinjerna, de som passerats och de som ännu väntar på att överträdas, men det är som att jag, 53 år nu och 200 sidor in, räds slutet, vill stanna hos kvinnan och mannen i den här berättelsen. I stället … Jag cyklar, in på avtagsvägar, till Tempo för att handla och lämna in tips, biblioteket, läser tidningar, tar utgallrade böcker för att bygga på stugans bibliotek. Jag ser amerikanska bilar, människors tatueringar, en gammal raggargård. Jag upptäcker Vimmerbys Solsidan. Ibland tolkar man människor utifrån hur de bor, ibland utifrån hur de för en sked med efterlängtad glass till munnen.

Jag är en sådan som tolkar de små detaljerna, och de blir tydliga här, i Vimmerby. Jag har ändå varit i Soweto, i Montevideos kåkstäder, i Djursholm.

Jag ser Hammarbys segertåg hemma hos J & M på ljuvliga Storgatan, en fin biograf, andra sjöar, ett torp under vars brygga ärlor byggt bo. Högtryck, snart två veckor nu. Jag går i kyrkan varje dag den är öppen och tänder ljus för mina fyra barn, för en kvinna i Uruguay vars ring jag bär, vars namn finns inristat, för livet i allmänhet. Jag är bortskämd. Jag läser, dricker vin när jag vill, plockar blommor och sätter i krus. Jag vadar ut i sjön och sjunker ner, tänker på Ernst Rolf. Han försökte dränka sig, men varken tordes eller lyckades. Bättre och bättre dag för dag, tänker jag när jag har sjön omkring mig.

Citronfjärilar, spindeln, getingarna på stugans vind, nytvättade kläder torkar i vinden. Och så plötsligt bryts tystnaden… Tre män i båt med aktersnurra över Nossen, Stör ormvråken, stör mig. Det skall fiskas, ser jag i kikaren. Är det inte fiskeförbud här? Framför allt, saknas anständighet? Ser att de är överviktiga. Orkar inte ens ro – tro mig, jag har tjuvfiskat! – ids uppenbarligen inte heller ta sig till Tempo utan bil, trots gångavstånd.

Jag säger som min grekiske vän Yannis, tavernaägaren som tar hand om flyktingar på Samos sedan sju-åtta år: ”Jag vilar i det tysta, i skönheten här, men medan jag gör det så hjälper jag.” Dessa små, vackra länder, Uruguay och Grekland, och möjligen, hoppas jag, Sverige.