Det har börjat skymma när det röd-vita gänget återvänder till Målfabriken. Måndagar betyder löpträning för P15. I alla fall ett litet tag till, men det ser lovande ut. Fotbollsplanen kan nog snart beträdas, tror Patan som märker att spelarna längtar efter gröna planer nu.
– Att springa är lite ”si så där” tycker killarna. Så jag har nästan uteslutande träning med boll, det är lättare att motivera då. Man ”lurar” sig själv att springa mer, säger han och avslöjar med glimten i ögat, att det stämmer bra in – även på honom själv.
– Jag tyckte inte heller om att bara springa, men man måste tänka att fotbollen blir roligare om man har byggt upp konditionen under försäsongen. För nu är det inte bara en lek vi håller på med, utan nu börjar jag ställa lite krav. Sedan är det okej att flamsa lite vid sidan av, tillägger han och ler.
Det blir en del sådant märker man, när grabbarna samlar ihop sig efter löparturen.
Det känns som ett härligt gäng, som har nära till skratt. Och Patan utsätts för snabba gliringar och practical jokes, så fort tillfälle ges.
– Jag har lärt känna dem väl, de betyder mycket för mig.Många av de här grabbarna har haft Patan, eller Patrik som han egentligen heter, som tränare i bandy hela vinterhalvåret. Nu fortsätter de drillas till bättre spelare – på fotbollsplanen istället.
– Det är några fler som spelar fotboll, vi har exempelvis ett par spelare från Mörlunda också, och framför allt är det fem fler äldre, födda -02. De skulle vi behövt i bandyn också, berättar Patan som understryker att det varit fler ledare kring laget. Både i fotbollen och bandyn. Det är först i år han verkar bli själv.
Jag har lyckats övertala Patan att få göra en artikel om hans engagemang.
I sex år har han dubblerat som tränare visar det sig när han tänker efter. Det är imponerande. Räknar han ihop även åren som bandytränare får han plussa på ytterligare fyra.
– Det är tio år sedan jag började med grabbarna i bandyns lek & lär. I fotbollen var det däremot min sambo Frederika Svensson som var deras första tränare. Men när spelarna kom upp i åren tyckte hon inte de egna kunskaperna riktigt räckte till för att laget skulle utvecklas. Så jag tog över.
Den självklara frågan är hur han orkar lägga så mycket tid på tränarrollen särskilt som han fortfarande spelar en del fotboll själv. Sex-sju matcher blev det i B-laget i fjol och något han minns särskilt är premiären med 15-årige sonen Knut, när de gjorde sin första match tillsammans i det röd-vita stället.
– Visst, ibland undrar jag vad jag håller på med. Tanken har slagit mig när det har varit lite halvtaskig inställning, men det roliga tar alltid överhanden. Man får tänka som så att man hjälper grabbarna att ha roligt och att de får ha en meningsfull sysselsättning.
Det är därför han orkar. Hela hans liv är uppbyggt kring idrotten och han har levt med fotbollen i 38 år, sedan han var fem.
– Bandyn däremot lade jag av med som 16-åring. Det var inte konstfruset på den tiden och lagmässigt var vi inte så många spelare i den åldern. Så fotbollen blev min idrott nummer ett.
Och så finns det en annan viktig drivkraft, som gör att Patan tackar ja till ledarskapet år efter år.
– Det är en härlig sporre att se grupperna bli allt tightare och spelarna utvecklas, för min strävan har alltid varit att få fram så många som möjligt som vill fortsätta med sin idrott för att man har roligt tillsammans, säger han och fortsätter:
– Det är lite därför också jag fortfarande hänger i med B-laget, för att det ska finnas folk så de yngre grabbarna har ett lag att ta klivet upp i. Men också för att de ska se att det inte är ”farligt” att vara med i seniorsammanhang. Flera från ”mitt lag” började spela lite smått i B-laget i fjol och en och annan kan rent av vara aktuell för A-laget nu i år. Det är jätteroligt.
Patan har ingen tränarutbildning, däremot har han haft flera bra tränare själv. Som inspirerat honom som spelare och i hans tränarroll. Lars Backlund exempelvis är en som Patan håller högt. Tommy Svenson Pöder en annan. Tränare han hade under sina två vändor och sammanlagt sex år i HFK.
– Pöder är nog den som gjort mest avtryck på mig. Han kan få folk att höja sig med rätt enkla medel. Han får spelarna att tro på sig själva, att de kan mer än de tror. Han är en av de jag tycker stuckit ut lite extra.
Patan tycker det var väldigt lärorikt att komma till en annan klubb, i en högre division. Utvecklingsmässigt tycker han det är bra.
– Jag kände personligen att jag svek Målilla lite, men man måste få lov att tänka på sig själv. Det är min åsikt om man har ambitionen och vill satsa på fotbollen, men Målilla GoIF är och förblir ändå min klubb.
