Egentligen blev de kära direkt, men det tog ett antal månader innan de gjorde slag i saken och blev ihop på riktigt. Sedan dess har Ågot och Sven-Erik varit oskiljaktiga. Det är snart 60 år sedan nu.
– Vi har verkligen vuxit samman, konstaterar Ågot.
Hon berättar att de alltid har hjälpts åt med olika saker och gett varandra mycket frihet. När man ser dem tillsammans i soffan, lyser värmen mellan dem. Det märks att kärleken är stark, efter alla år.
Båda valde att utbilda sig till gymnastiklärare. Det var på så vis de träffades. Men när Ågot var barn, var hon inte alls den pigga och rörliga människa som hon är i dag.
– Jag var sjuklig. Först hade jag kikhosta, sedan lunginflammation och därefter hjärtsäcksinflammation. Det var riktigt allvarligt.
Hon minns att hon både var ängslig och blyg under den här tiden, något som höll i sig fram till skolstarten ungefär.
– Nu finns det inget jag är rädd för, säger hon med ett skratt.
Hon växte upp i Oskarshamn, där pappan hade åkeri. Någonstans i bakhuvudet hos den aktiva tonåringen fanns drömmen att bli gymnastiklärare. Hon friidrottade, åkte skidor, spelade tennis och höll på med gymnastik.
Men i realskolan valde hon ändå handelslinjen, innan hon insåg att det här med att sitta på kontor inte var något för henne.
När hon var 20 år började hon jobba som idrottslärare i Gamleby och där har hon stannat kvar. Under årens lopp har hon hunnit med att undervisa på en rad skolor, bland andra Åbyskolan, Riksyrkesskolan, Hemtekniska, Gamleby folkhögskola och Valstadskolan, som senare bytte namn till Gamlebygymnasiet. Hon har också haft elever från Lofta och Överum. Plus ett stort antal elever på frivillig gymnastik under kvällar och helger.
Hon vet inte hur många elever hon har haft under de här åren, men det är tusentals. Ändå är det många som hon fortfarande minns namnet på. Hon uppskattar när de kommer fram och hälsar på henne. Det är det många som gör.
Som idrottslärare var hon noga med att inte tvinga barnen att göra vissa grejer, men då fick de komma fram med ett eget alternativ.
– Om de inte ville hoppa höjd eller längd, frågade jag vad de skulle göra i stället. Det viktiga är att man rör på sig.
Hon var också noga med att de skulle känna sig sedda.
När hon själv var barn, fick hon streck som betyg i sång. Det gjorde ont. När de andra barnen sjöng, fick hon inte vara med. Hon fick sitta tyst och rita. Det var hon förstås ledsen över, men hon har inte låtit det hindra sig från att sjunga i alla möjliga sammanhang sedan dess, och nu har hon även gått med i kyrkokören.
Ett viktigt gemensamt intresse för Ågot och Sven-Erik har varit skidorna, både slalom och längdskidor. Skidresor har varit ett prioriterat nöje.
På senare år har de arbetat som volontärer i samband med världscupen i Åre. Kommande år blir det elfte gången som de är med där.
När vi träffas, är det i samma lägenhet de hade som ganska nygifta. Just det här huset på Åbyhöjden stod färdigt 1966. Då var den växande familjen Byström på jakt efter en större lägenhet och flyttade in i den här trean. Efter några år där, bodde de på folkhögskolan och sedan många år i en villa på Ugglevägen, innan de flyttade in i samma trea igen.
– Det är en sådan rymd i den, säger Ågot och ser sig omkring.
Det märks att hon trivs med att vara tillbaka.
