En viktig bisyssla – och vi kan bidra

Ojojoj, redan är karten stora på körsbärsträden. Tidigt som vi aldrig upplevt det, i mängder jag knappt sett förr. De har gjort ett bra jobb i år, de håriga små trädgårdsvännerna.

Det är det underbara vårvädrets förtjänst, förstås.

Jag granskar de kanelbruna resterna av äppleblom. Än går inte att se om även de är pollinerade. Men det kan nog bli rekordskörd i år.

Vi har tyvärr långt till närmaste bikupa, men det verkar finnas gott om vildbin i våra trakter i södra Östergötland. Grannskapet är varierat, med grusvägar mellan beteshagar och skogsstråk, blommande vägkanter och en hel del ängsmark. Vi har torra soliga slänter som fungerar bra för bin som bor i marken, så förutsättningarna är nog rätt goda.

Jag läste nyligen att det finns 270 arter av vildbin och att en tredjedel av dem är rödlistade för att jordbrukslandskapet har blivit enformigare. Det finns för lite blommor, helt enkelt.

Men de är inte så väldans smarta, de flitiga små filurerna. Två gånger den gångna helgen bar jag ut bin som förirrat sig in.

Bar ut? tänker du. Varför inte bara ta flugsmällan?

Nä, för vi behöver varenda en av dem. Jag är inte förtjust i getingar. Men bin – och humlor – bör man vårda och hjälpa så gott det går, anser jag.

För några år sedan hade vi turen att få kontakt med en biodlare som hade problem. Hans kupor fanns på tomten mitt inne i ett samhälle, till grannarnas förtret. Vi erbjöd honom plats hos oss, så ett par år fick vi glädjas åt hans bin, innan han la ned produktionen. De åren fick vi hur mycket – och hur fin – frukt som helst. Men när bina en sommar svärmade och bråkade och var arga tröttnade han.

Jag har alltid haft respekt för biodlare. Jag var inte stor när jag traskade efter min morbror David i Åtvidaberg. Jag minns hur stolt han var för den fina honungskvalitet som hans bin levererade. Det var då jag började drömma om att någon gång ha egna bin. Som tur är inser jag min begränsning, så det lär dröja ännu ett tag.

Men jag kan lätt återkalla minnet av doften i hans källare, i rummet där slungan stod. Sött och varmt och sommar doftade det.

Jag drar mitt strå till stacken genom att bjuda på växter som bina gillar. Fibblor och vädd och blåklockor finns det gott om hos oss, hallon och björnbär likaså. Till nästa år ska jag plantera sälg, så att de har nektar och pollen när de vaknar på våren. Och mer krokus. Så är de i form när det är dags att börja jobba.