I min senaste krönika skrev jag visserligen om jullängtan, men hösten är ju inte riktigt över. Den här underbara årstiden har sina fördelar, sin tjusning och sina måsten. Härom kvällen tvingade jag i mig en hemmagjord äpplepaj till exempel, för inte kan det bli tid för lussekatter förrän äpplena gjort sitt i köket. Det är helgerån att inte äta smulpaj i äpplesäsong, men det har inte blivit av i år. Helt klart ett angenämt ”problem,” enkelt att lösa en murrig lördagskväll i november.
Tända ljus, bra film, skön pläd... allt det där hör till, det är sedan gammalt, men det finns annat som inte är lika självklart kanske, men minst lika mysigt. Häromveckan skulle vi ha åkt på en weekendresa utomlands, men en av sönerna fick hög feber och trasslig hosta och i allra sista sekund fick vi ändra planerna och stanna hemma.
När han återhämtat sig nog mycket för att orka ge sig ut stod en utflykt överst på önskelistan.
Mot Tåkern och Hasse Hare i höstrusket! Det blev lite bråttom att få ordning på varm choklad och ostmackor eftersom det snart skulle bli mörkt. Redan där ökade spänningen förstås. Överdragsbyxor, vantar, ficklampor... iväg kom vi.
Några grader varmt och alldeles vindstilla. En annan familj grillade korv i närheten av parkeringen, i övrigt var vi helt ensamma. Det doftade jord och våta löv. Klafsade lite, men nästan ingenting, under skorna. Hasse Hare väntade. Vi gav oss ut på vandringsleden och följde i Hasses spår när han letar efter sin kompis. Vi aktar oss för räven som lurpassar bland träd och stubbar ett par steg från stigen. Och inte minst för de tre något outgrundliga djuren som står och glor en bit in i skogen. Är det vildsvin, tro? Med extremt breda käftar och stora fyrkantiga tänder.
Framåt kamrater! Sönerna tar täten. En gräsand har något att säga och en pytteliten gärdsmyg skuttar omkring bland grenarna i en buske. Annars är det alldeles tyst.
Vi följer spången och kommer ut i vassen. Högväxt, högre än vi och alldeles mörkgul i eftermiddagsskymningen. Som väggar längs vägen. Det doftar speciellt, lite torrt men vått på samma gång. I gräset vid strandkanten ligger en gammal båt. Ett par årtag för att testa förstås. Sjön ligger lik en spegel och det blir allt mörkare. Och allt mer spännande. Är det en krokodil där ute? Nej två! Ja, vi är nästan helt säkra.
”Mamma, jag hörde något i vassen, jag tror att det är krokodilen!”
En liten hand i min.
Vi fortsätter längs stigen. Och där står hon ju! Alldeles vit, med långa öron och armarna beredda på kramar. Skönt! Både för oss och för Hasse Hare. Uppdraget slutfört.
Nu gäller fågeltornet och mackorna. Det är kolsvart och vi smyger fram i ficklampornas sken.
Gräsanden är med oss igen.
Aldrig smakar en limpmacka så gott som utomhus i mörkret.
”Pappa?” säger 6-åringen. ”Tror du att krokodilerna är nära, bor de verkligen här?”
Njae, det är nog mest svanar och en väldig massa änder. Kanske någon bäver.
Det finns ju trots allt gränser för hur spännande ett äventyr i den mörka, kulna, mysiga novemberkvällen får bli.