Solen steker från klarblå julihimmel när vi kommer till kedjehuset i Berga för första gången, bara timmar innan Johanna och Robert ska skriva under köpekontraktet.
– Nej, nej, ta inte av er skorna, säger Johanna och vi tassar genom hallen över den tjocka mörkbruna heltäckningsmattan med mönster av stora blommor.
Det går inte att låta bli att stryka handen över tapeten. Den är starkt turkos med mörkare blommor i samma ton och känns som sammet. Den ser dyr ut, och kostade förmodligen en hel del när huset byggdes 1963.
Allting i huset är original. Allting är fascinerande färgstarkt. Allting är gediget och mycket välskött. Inte ett skrapmärke går att hitta på de mörkbruna listerna eller dörrfodren. Det rosa porslinet i handfatet, toaletten och badkaret glänser fortfarande. Det knallröda kaklet i köket ser nytt ut och är på sätt och vis inte alls dumt till de trärena luckorna och lådorna.
Men en sak förbryllar i köket. Intill spisen står tvättmaskinen och det kan möjligen kännas lite internationellt, men därtill finns ett rejält torkskåp. Där man förväntar sig ett skafferi för torrvaror och konserver är istället plats för våta strumpor och kalsonger. Oväntat. Och inte kan det ha varit särskilt praktiskt. Vad händer med det nytvättade när man steker en fiskbit en knapp meter bort?
Vi fortsätter genom flera rum med heltäckningsmattor och färgstarka väggar. I sovrummet fäller vi nära nog ner solglasögonen när de knallröda väggarna slår emot oss. Det är blodrött – från golv till tak, till och med på garderobsdörrarna. Det blir en intressant kontrast till den turkosa tapeten i hallen utanför.
Johanna och Robert är inredningsintresserade och hade inga problem att se potentialen som mäklaren skrev om i prospektet. Till saken hör att Johannas pappa är snickare, att hennes ena bror är målare, den andre elektriker och den tredje snickare, att Robert själv är elektriker och hans bror i sin tur är allmänt händig. Samt att en rörmokare finns i nära vänkretsen. Förutsättningarna för en total makeover är goda med andra ord.
Och det är inte lite som ska göras. Kjell Wikander, Johannas yrkessnickrande pappa, satte borrmaskin och slägga i väggarna så fort huset blev Johannas och Roberts även på pappret. Allt, precis allt, ska ändras och bytas. Vatten- och fjärrvärmecentralen som finns i hallen ska flyttas till andra änden av huset, i tvättstugan som kommer att ligga innanför köket. Toaletterna ska byggas om. Alla mattor och alla tapeter ska bort. Ett valv i vardagsrummet ska bli en större öppning mot matrummet, hela köket ska rivas ut och byggas om, liksom tvättstugan ... det blir ett nytt hus, kort sagt.
I oktober är vi tillbaka igen. På utsidan kan man se att det är samma hus, men på insidan finns inte mycket som minner om 60-talet.
Är det verkligen samma hall? Borta är allt brunt och blått som krympte utrymmet till en smal korridor. Nu är väggarna, taket och dörrar med foder vita och golvet en ljusbetsad parkett. Plötsligt är hallen stor och luftig.
Borta är också den rosa bidén, handfatet, badkaret och toaletten som matchades med mörkröd väggmatta och brandgult golv i badrummet. Här står nu ett vitt badkar på tassar. Allt är vitt, utom golvet som är grått i olika nyanser i ett grafiskt mönster och ett par gröna växter.
Och borta är förstås torkskåpet och tvättmaskinen i köket.
På nio veckor har väggar, golv, tak, avlopp, el och rör dragits om eller bytts ut.
– Det tuffaste arbetet syns inte i dag, säger Kjell och berättar hur han borrade ner en tjock betongvägg i hallen som egentligen borde vara omöjlig att ta sig igenom.
Innanför köket finns nu en stor tvättstuga med mycket förvaring. Köket är helt nytt. Ett stort fönster har sänkts för att passa med höjden på bänkskivan under. Allt är ljust och stilrent och den luftiga känslan fortsätter genom alla husets övriga rum.
– Vi har inte haft några motgångar under arbetets gång, mer än möjligen att det var så varmt i somras, säger Johanna. Det känns som om huset har arbetat med oss. Det är väldigt skönt att allt är fräscht nu, men samtidigt måste vi komma ihåg att det inte är en nybyggd villa utan faktiskt ett hus från 60-talet i grund och botten. Just därför har vi bevarat de blyinfattade stora fönstren i vardagsrummet och två vackra trästolar som stod här när vi tog över.
Hur är känslan nu – är det hemma?– Vi har funderat mycket på hur vi egentligen tänkte, säger Johanna och skrattar. Vad var det som fick oss att köpa huset när ingen annan ens ville bjuda på det? Men vi gillade läget och mycket av detaljerna invändigt redan från början och tack vare pappas kunskap och erfarenhet har vi haft möjlighet att få det precis så som vi vill ha det.
– Jag har börjat lära mig att slappna av här, fortsätter Robert. Det tog ett tag eftersom man vant sig vid att arbeta nästan oavbrutet så fort man klivit över tröskeln. Nu har vi skapat vår stil och det är en bra känsla. Men att göra ett hus till ett hem – ja, det måste få ta sin tid.
