Så har det dock inte alltid varit. När Lina Nielsen och Tomas Alteus tittade på huset för första gången tidigt i höstas så inbjöd det knappast till någon långdans.
– Här var köket, säger Lina och visar in i ett rum om tio kvadratmeter med ett litet, högt placerat fönster på ena kortväggen.
– Det gick inte att ha två skåpluckor mitt emot varandra öppna samtidigt, och stod diskmaskinen öppen så var det för trångt att gå förbi.
Här gällde det verkligen att se potential alltså. En öppen planlösning med ett stort luftigt kök och en rejäl köksö stod på önskelistan.
Efter att ha gått igenom möjligheterna med en byggare som konstaterade att bjälklaget under golvet såg bra ut, att inga av väggarna var bärande och att avloppsröret från det blivande köket löpte åt rätt håll och således inte skulle behöva dras om genom hela källaren, så var det bara att köra igång.
– Ska vi göra det så ska vi göra det ordentligt, det var så vi resonerade, säger Tomas.
Därmed förvandlades 70-talshuset från en tidsenligt murrig bostad med många väggar och rum, till ett kritvitt öppet hem för en storfamilj med plats för många vänner.
Det är rent av så svårt att föreställa sig hur det såg ut innan ombyggnaden att Lina måste visa några bilder.
Det trånga gamla köket är numera sovrum när Tomas barn är hemma. Direkt utanför står matsalsbordet. Det vill säga – matsal, kök, vardagsrum och hall är ett enda stort rum.
Här går fint att stå vid köksön och steka en köttbit och prata med gästerna både i soffan och vid middagsbordet – och samtidigt ropa välkommen till dem som kliver in genom ytterdörren.
– Det är många som har sagt till oss längs vägen att huset är för litet, bara hundra kvadratmeter. Men med tanke på vad vi ville göra så var det inte läge för oss att köpa ett hus som redan hade ett nytt kök till exempel, säger Lina.
Konsten består alltså i att få relativt få kvadratmeter att kännas som fler.
Hemligheten är öppna ytor och mycket ljus förstås.
– Men framgångssagan är också att vi har hittat bra byggare och att vi har lagt lite mer pengar på en del material. Till exempel kök och badrum. Det tror vi att vi vinner på i längden, säger Tomas.
Det eleganta och stilrena köket är ganska stramt i sitt uttryck med blanka, grå bänkskivor och vita skåpluckor utan handtag. Ett fång vita liljor i en rund glasvas sätter tonen i inredningen, tillsammans med en modern kaffemaskin, ett grafiskt grytunderlägg från New York och en kruka färsk basilika.
I en 90-graders vinkel fortsätter köket in i tv- och sällskapsrum. Här är ljusgrått, vitt och svart med en mörk, ganska klar blå färg som accent i bland annat soffkuddar och en stor puff.
– Jag är egentligen ganska rosa, säger Lina och puffar till en blåvit kudde.
– Men lite stopp har jag nog satt för det, säger Tomas och skrattar.
Inredningsintresset och den estetiska bilden i hemmet delar de annars. För det mesta, vill säga.
– En dag när jag kom hem stack det ut en massa sladdar ur ett hål mitt på hallväggen innanför dörren, säger Lina.
– Jag hade en bra förklaring, fortsätter Tomas, där ska min ipad sitta, den som styr elektroniken i hela huset.
– Men just där skulle jag ha en stor spegel!
– Fast jag var först!
Det blev till slut en smal spegel. Och ipaden sitter så långt åt sidan som hål och sladdar någonsin kan tillåta.
– Så går det när man inte kommunicerar om allt. Men idag kan vi skratta åt det, säger Lina.
Och när vi ändå är igång och pratar elektronik är det lika bra att löpa linan ut. Faktum är att både Lina och Tomas är i it-branschen. Det märks.
Tomas tar fram telefonen och tänder lampan ovanför matbordet med ett par klick. Sen hälsar han högt på Google-assistenten med några ord, och plötsligt tänds alla spotlights i köket. Belysningen i hela huset styrs av röstkommando.
Det relativt nya systemet med just röststyrning är en dröm för en tekniknörd förstås. Den kvinnliga rösten som lystrar till namnet Google gör allt hon blir tillsagd och tänder och släcker lampor allt efter order.
Mest praktiskt och nödvändigt är kanske att det även kan ske när husets ägare är bortrest. Ett bra sätt att få huset att se bebott ut även under utlandssemestern till exempel.
Vi balanserar ner i källaren. Just så känns det för den ovane att gå ner för den kritvitmålade trappan som numera är helt utan räcken eller väggar.
– Vi tog bort allt, säger Lina. Tidigare kändes det som att gå ner i en bur. Och man vänjer sig faktiskt att vara utan räcke, vi får se om vi sätter dit ett nytt någon gång. Det är finare utan.
Här nere finns ett tv-rum med bra plats för skönt häng för familjens fyra barn. Därtill en pysselhörna när den kreativa andan faller på. Och äldste sonens rum och, det nästan viktigaste av allt om Tomas får säga sitt – bastun.
– Vi har nog bastat fler gånger under vår korta tid i huset än vad den här bastun varit med om sedan huset byggdes, säger han.
Vi går försiktigt upp för trappan igen och fortsätter ut på gatan. Den som inte har ärende till något av husen på Tulpangatan göre sig icke besvär att svänga in så därför blir det aldrig mycket trafik. Den vilsamma känslan från husets insida följer alltså med utomhus.
Ett tag till.
– Tomas grillar tre gånger i veckan, året runt, säger Lina menande.
Det är alltså dags att ta på snickarbältena igen. Härnäst väntar uterum.
